"Du ska få se citronträdet ikväll."sade jag och lade ifrån mig telefonen. Innerst inne tvekade jag. Det var inte så att jag inte litade på hennes far. Det spelade ingen roll att han var död. Orden som kom ut ur hans mun var inte mindre verkliga för det. Det är ovesäntligt på vilken sida av spegeln man befinner sig. Sanningen är ändå alltid densamma.

Senare samma kväll vandrade vi i citronlunden tillsammans.

Molntäcket uppe i den uråldriga himlen var orange, på vissa ställen nästan rosa.

Solen var påväg ner.

Eftersom det hade regnat under dagen hängde det en doft av fukt i luften.

Träden var blöta och det låg dagg i gräset.

Vi gick tätt intill varandra men höll inte i hand.

Anna-Katarina var som vanligt avvaktande.

Jag ville inte störa hennes tankegångar och teg därför.

Hon hade med sig en korg.

Den var tom.

Då och då blickade jag ner i den och undrade för mig själv vad den där tomheten egentligen representerade.

Den kändes så främmande och malplacerad, särskilt här i citronlunden där allt var så fruktansvärt tidlös vackert.

Anna-Katarina bar av någon anledning nästan alltid gråa kläder.

Jag hade aldrig frågat varför.

Men ikväll hade hon på sig en lång vit klänning som nästan bländade mig i den skarpa solnedgången.

Aldrig tidigare hade jag sett sådana röda läppar.

De var som körsbär mot den bleka huden.

Det kastanjebruna håret var uppsatt i en konstfull knut.

Oftast hade hon det utsläppt.

Men hon hade ansträngt sig just ikväll.

För min skull? Varför visste jag inte.

Jag förtjänade inte hennes kärlek.

Förstulet såg jag in i hennes smaragdgröna ögon som återspeglade en del av den skymmande kvällshimlen.

Jag förstod då att hon var den och att den var hon.

Deras skönhet var ett.

Så var det alltså himlen jag förälskat mig i, solen?

Eller kvinnan som vandrade vid min sida?

"Jag såg din far i vardagsrumsspegeln igen." Sade jag.

"När då?"

Anna-Katarina trodde inte på andevärlden trots att jag flera gånger förmedlat henne den.

"För två dagar sedan. Han var klädd i den där svarta kostymen som han älskade att bära. Han har alltid på sig den."

"Vad ville han den här gången?"

Jag såg mig omkring. Skönheten som vilade över denna vidunderliga plats var närmast farlig, till och med för mig.

"Han oroar sig för dig såklart." Sade jag och kastade en blick mot den brinnande horisonten. "Din far ville varna dig Anna-Katarina. Han sa att priset är för högt."

"Du vet att jag inte tror på det där älskade. Platsen vi vandrar på är skrämmande vacker men inte farlig Sebastian. Du får inte tro att skönheten är farlig."

Jag nickade sävligt. "Men jag har hört att folk har förlorat sig själva i den."

Anna Katarina böjde sig ner och plockade upp en röd blomma som jag inte visste namnet på. Hon satte den under näsan och andades in dess sagolika doft.

"Om man kan förlora sig själv i skönheten kan man alltså försvinna in i en doft som denna och förgås med den?"

Jag kände inte för att vara filosofisk och svarade därför inte. Istället började jag berätta om en dröm då jag visste att Anna Katarina älskade att tyda drömmar.

"Jag drömde något mycket märkligt i förrgår natt."

Genast blev Anna Katarina nyfiken och glansen i hennes ögon förstärktes . De var som planeter, vilka svävade fritt i den bleka tomhet som hennes gränslöst sköna ansikte representerade.

"Jag drömde att jag satt under en vit ek. De var skymning och en närmast levande tystnad omslöt mig som en osynlig livmoder. Men den var kall och utan kärlek, så jag växte inte utan förminskades istället. Snart var jag bara en liten cell, kärnan i en vibrerande atom som till slut förintade sig själv och upplöstes. Plötsligt befann jag mig i ett annat rum. Jag satt i en mycket gammal fotölj. Skinnet var sprucket och hela jag var täckt av småfåglar som även flög runt i rummet och kvittrade. Jag förstod inte deras sång men till slut fick den mig att vakna."

Anna Katarina hade hela tiden lyssnat noga och började nu kisa med ögonen mot trädtopparna som låg långt borta i horisonten. Solen var påväg ner bakom dom och vi började närma oss den plats som jag ämnade ta henne till. Där skulle hennes liv ta en helt annan vändning.

"Dina drömmar är så märkliga, intressanta men märkliga." Sade Anna Katarina och började nynna på en sång som väckte gamla känslor och minnen till liv i mitt vemodiga inre. Det var precis samma sång som min mor brukade sjunga för mig när jag var liten. Minnet av den återkallade känslan av hur det var att känna den varma kärleken strömma från hennes barm och in i mig.

"Varför sjöng du just den där?"

"Min mor brukade sjunga den för mig när jag var liten." Svarade Anna Katarina och släppte den röda blomman till marken så att den försvann bland grässtråna.

"Såklart. Varför blir jag förvånad?"

Liknande sammanträffanden hade drabbat mig många gånger. Det var alltså inget nytt. Likväl förundrade det mig varje gång det hände. Allt i universum hänger ihop i minsta detalj från början till slut och sedan om igen.

"Nu är vi framme."

Vi stannade framför ett citronträd som var aningen större än de andra och vars grenar sträckte sig högre mot himlen. Just vi den här tiden på dygnet slogs trädet av ett fantastiskt motljus som fick grenarna att brinna i guld och frukterna som hängde i det var som droppar av sol.

Länge stod vi häpna och iakttog trädets förändringar under tystnad. Ljuset fick det att se levande ut, närmast surrealistiskt.

Anna Katarina plockade inga av frukterna som hängde i trädets grenar. Hon förstod liksom jag att dom var förbjudna. Istället sträckte hon sig efter citronerna som fallit till marken men jag hejdade henne genast.

"Nej, ta inte av fallfrukten, den tillhör kräldjuren. Det finns en frukt i det här trädet som bara tillhör dig."

"Hur ska jag veta vilken?"

"Det känner du."

Utan att tänka efter sträckte Anna Katarina ut sin hand och lät den sväva som en fjäril under frukterna tills den slutligen stannade av och blev hängandes. Försiktigt grep hon tag i en av citronerna. Det knäckte till när kvisten bröts av. Det var knappt att hon behövde göra någon ansträngning för att få loss citronen. Den kom till henne självmant. Precis som allt annat liv visste den att dess tid var inne. Anna Katarina satte citronen under näsan och drog in dess friska doft. Hon smekte det gula skalet med tummen och lade sedan ned citronen i korgen. Nu förstod jag vad den där tomheten representerade.

"Och nu?" Undrade Anna Katarina.

Solens kant hade nått ner till trädtopparnas yttersta höjd och var precis påväg att gå ner bakom dem. Molnen var tunnare där så ljuset blev skarpare och fenomenet vi kommit för att bevittna var nära i stunden.

Ljusskenet kom plötsligt men inte oväntat farandes fram mellan trädtopparna och närmast svepte in över dalgången och vidare in över citronlunden som ett levande väsen.

När det sällsamma ljuset träffade citronlunden fick det alla dess strån, blad, träd, citronerna som hängde i grenarna och daggen som dröp överallt att blänka och glimma som att det vore droppar av guld.

Jag hade sett det en gång förut för 15 år sedan. Att få se det igen tog jag som en gåva. Samtidigt oroade jag mig för Anna Katarina eftersom jag hade hört att just denna syn rakt av kunde döda en människa. En skönhet som överträffar allt förstånd. Det går inte att beskriva.

I ögonvrån kunde jag se hur Anna Katarinas ansikte förvandlades till en tavla av oslagbar förundran. Det var nästan svårare att möta återspeglingen i hennes blick än det som fägrade framför mig.

Att beskriva känslan är också omöjligt. Att säga att den var storartad vore också otillräckligt. På sätt och vis var det nästan som att stå i paradisets trädgård och se solen gå ner bortom den horisont bakom vilken förgängligheten vilade.

Ögonblicket varade inte länge och snart var solen och ljusskenet försvunnet, kanske för alltid.

En ensam tår föll ner för Anna Katarinas bleka ansikte. Hon var paralyserad av sin upplevelse och förlorade snart medvetandet. Jag hann precis fånga henne innan hon föll till marken. Korgen välte omkull och citronen rullade ut i det daggbestänkta gräset.

"Anna Katarina!?" Hörde jag mig själv ropa. "Vakna, snälla vakna!"

Skönheten kan inte döda någon, så hade hon sagt. Nu låg hon där i mina armar och rörde sig inte.

Varför tog jag med henne dit? Varför lyssnade jag på hennes far på det han sa i spegeln? Den sprack ju. Jag borde ha förstått. Jag tog henne tätt intill mig och började sjunga den sång som min mor sjöng för mig. Så blev det tyst och jag trodde att allt hopp var ute. Innan jag hann tänka mer illa om denna gäckande ande slog Anna Katarina upp ögonen och såg rakt in i mina. Det var samma blick men även något nytt fanns där.

"Sebastian?" Viskade hon. Jag grät av glädje och lättnad. Min fruktan hade hela tiden varit att jag skulle bli hennes bödel. En roll som jag inte ville axla. Döden må välja ut sina riddare med stor list och djup eftertänksamhet, men i vissa fall måste livet i sig välja före.

Anna Katarina reste på sig och när hon såg att citronen ramlat ur korgen plockade hon upp den igen.

"Jag sa ju det Sebastian. Skönheten kan inte döda en människa, men en människa kan döda skönhet."

Med ens fylldes jag av respekt för kvinnan som stod framför mig. Jag fick skam känslor för att jag överhuvudtaget fått för mig att hon inte var själ nog att möta denna övervärldsliga skönhet på samma sätt som jag gjort. Varför skulle jag vara starkare? Nu förstod jag varför hennes far bett mig ta henne till citronlunden. Nu förstod jag allt. Läxan var inte hennes utan min.

Solen var nu helt nere och det började mörkna. Långsamt och under tystnad började vi vår vandring hem.