På Times square passerar ni som om ni vet något.
Som om det ni gör här och nu är viktigt.
Jag står i vägen. 
Jag hindrar er. 
Jag märker det på era blickar. 
Blickarna säger; 
du är i vägen, försvinn!

Bara en liten bit bort ligger central park.
Ännu en bit bort är Guggenheims museum 
och sen Harlem. 
Jag går inte dit.
Jag står kvar.
Jag möter era blickar som säger; 
du är i vägen, försvinn!

Solen försvann bakom skyskraporna men
den blå himlen syns än.
I trasiga jeans, boots och hatt står jag som
en ikon för frihetens land.
TV skärmen visar lyckliga människor.
Gatan ligger långt därifrån.
Jag tänder en cigarett, hostar ångest och skräck,
som en ikon för frihetens land.

I biljettbåsen köper turister biljetter till kvällens shower. 
De mest populära är sedan länge utsålda.
De som alla vill se.
Jag ser inga shower på stadens teatrar,
gatans scen har allt jag begär.
Jag ser pjäserna som spelas där.
De som ingen vill se.

Jag undrar, spelar någon Schubert här?
Jag hör inte det.
Jag hör bilar som tutar när de rusar förbi.
Jag hör säljare som säljer det de kan.
Jag hör någon säga förlåt.
Jag hör okända artister skrika.
Se mig!
Se mig!
Se mig!
Men jag hör ingen spela Schubert.

Ingen ser artisterna, trots att de skriker.
På kvällen långt ner på Broadway,
spelar några av dem Pygmalion för en publik som
dricker koffeinfritt kaffe medans råttor springer under scenen.

Jag är inte där, men i Battery park spelar en kvartett Valkyrians ritt. 
Publiken lyssnar andäktigt,
nästan som de glömt.
Råttor springer under scenen.

Från parken syns frihetsgudinnan.
Hon står där omgiven av helikoptrar.
De surrar som flugor...

Toner av Wagner.
Helikoptrar i solnedgång...
Apokalyps now.

© Peter Söderqvist