Bortjagad
och huttrande kall
Förskjuten
av ert kallande kall

*

O, min forna styrka
nu ett minne blott
Försvagad av er höga kyrka
men kom ihåg; ett brott, är inte alltid ett brott

och nu bland stenblock
jag mig gömmer
Under ensamheten tjock
jag väntar, på glömskans glömmer

Då era brinnande kors
och frusna hjärtan
Fördrev inte enkom mig -- utan oss
till den eviga väntan

Troll som dagdrömmer
det äro vi
Vi som nakna bor bland skogars lummer
Där i ensligheten är vi tillsammans
och ingen äro fri