Oj, oj, oj, så nattsvart det var där och då! Det svarta mörkret fortsatte att tynga mig under ytterligare några år, fast som alltid med upp - och nedgångar. Nu har solen gått upp och månen ned och allt har blivit ställt på huvudet igen. Och en ny insikt har slagit rot. Smärtsam men också befriande. Ser mitt liv i ett nytt ljus; Nytt Ljus. Älskar titlar (det var inget nytt). Nya insikter har skapat tavlor, både målade i olja och bildliga sådana. Får fundera över om jag skulle kunna måla en tavla i Nytt Ljus, med nytt ljus, på ett nytt sätt. Hur som helst, för ögonblicket befinner jag mig i den svårdefinierbara Verkligheten, där rätt och fel lever sida vid sida i en flytande symbios. I den verkligheten får jag finnas, kan jag finnas, duger jag i befintligt skick. Inte bara duger; där kan jag stråla och lysa, vara outhärdligt obekväm och störande som en mygga i sovrummet eller en geting runt sommarens fikabord. 

Vem kan säga att getingen "ÄR FEL"? Det vore en absurditet. Besvärlig, plågsam javisst, men den har sin givna plats i ekosystemet ändå. Utan den en total invasion av spindlar... eller något i den stilen. 

Alltså jag duger, får finnas, har ett berättigande. Inte trots att jag är som jag är, utan precis just därför att jag är precis som jag är! Jag behöver inte gå och gömma mig, bara för att jag tycker att det är så oerhört jobbigt, att andra kan se och uppleva hur besvärlig jag är. Hur konstig. Hur udda. 

Visst, jag skulle kunna önska att jag vore annorlunda, mild och mjuk som den där ljumma sommaraftonsvinden, väldoftande som nattviolen. Men på vilket sätt skulle det gagna mig, eller någon annan för den delen? Jag ÄR ett enerverande energipaket vare sig jag för tillfället känner mig uppåt eller om det är svärtan som gäller. 

Frågorna fortsätter; vad är kärlek, hur lever man den; när är egoism 100% fel och roten till allt ont i världen och när är den absolut nödvändig för min överlevnad? När är den med andra orde "ond" eller "god"? Kan egoism vara kärlek, någonsin? Jag tror det, men i samma ögonblick som "egoismen" handlar om att sätta sunda gränser, så upphör den att vara egoism och omvandlas till sann kärlek.