Det var så otroligt varmt i rummet. Hon gick och sänkte elementet varje natt i sin sömnlöshet men kvällen efter när hon skulle lägga sig var det sådär gassande igen. Man sover bäst i 18 grader, det hade hon påpekat för honom så många gånger. Hon kastade av sig täcket, vred sig i sin egen svett och kände hur förbannad hon var på Ola som bara låg där med sin avslappnade min och sov tungt bredvid. Hon visste att det var han som gick och skruvade upp värmen. Han var så frusen av sig, jämt gick han omkring i de där fula tofflorna. Kunde det bero på struman, funderade hon. Visst hade hon läst något om frusenhet hos Levaxinpatienter...

Hon försökte förleda tankarna men som så ofta när hon blundade så var hon där igen. I det kala förlossningsrummet. Bilderna var lika tydliga trots att det snart gått sex månader. Ja, 24 januari. Ett halvår imorgon. Han skulle ha firat sin halvårsdag imorgon. Ola suckade till och hon testade att vända på täcket för att det skulle bli svalare. På senaste tiden hade även han tröttnat på att höra om det. Det som malde i henne, de djupa spår av skuld och ångest som höll henne vaken. Som gjorde henne till en dålig partner och en frånvarande mamma. Ola hade fått dra det tunga lasset med markarbete här hemma, lämningar och hämtningar. Hon hade ju fått hjälp att bearbeta det. Tio gånger under hösten hade hon ju besökt samtalsrummet på våning 10. Men vad hjälpte det att prata med Gun-Britt tio, tjugo eller hundra gånger när faktum kvarstod. Det var hennes fel.

Malin satte sig upp och gick mot badrummet som så många kvällar förr. Hon smög förbi Agnes spjälsäng, de senaste nätterna hade hon vaknat bara av att Malin gått förbi. Men den här gången lyckades hon ta sig in i badrummet. Hon stod alldeles stilla och andades i några sekunder. En mörk gestalt mötte henne i spegeln. De hade försökt säga till henne att hon borde ta ett break. Att hon skulle vara lite ledig för att “ta igen sig”. Att de här arbetsförhållandena slet på vem som helst. Men det var ingen ursäkt. Han var död och det var hennes fel. Hon öppnade medicinlådan. Hon måste få sova, och det fick hon med de här pillren. Men det som mötte henne i drömmen var alltid samma sak. Där hade hon möjlighet att ställa allt till rätta igen. Att ändra sitt beslut. Det där ödesdigra. Fast verkligheten Malin, den ska du leva med resten av ditt liv.

Det hade varit en vanlig onsdag. Hög beläggning som alltid de senaste åren. En känsla av att aldrig riktigt hinna med. Men hon var en sådan som var bra på att koppla bort kroppens signaler. Hon kunde gå i timmar utan toalettbesök eller känsla av hunger. Det var en av hennes starka sidor som passade utmärkt i det här yrket. När någon hon kände på andra delar av sjukhuset frågade ”om de skulle ta en lunch någon gång” brukade hon småskratta. Hon kan inte minnas sist hon lämnade avdelningen för en lunchrast. Eftersom hon var en av de mer seniora var det också henne man kallade på vid en second opinion - vilket innebär att hon ofta sprang mellan salarna. Hennes fötter var svullna trots stödstrumpor och Birkenstock.
Just den här dagen hade hon faktiskt haft tid för en fika då Eva tagit med sig årets första semlor. Hon tryckte i sig den på stående fot och kom på att hennes lunchlåda hade blivit liggande i kylskåpet i personalmatsalen.
“Hur går det med Agnes inskolning?” småpratade Eva artigt och Malin svarade att Ola kämpade på. Den var inte alls lika enkel som Vilgots.
Ljudet av larm från de olika förlossningsrummen var nästan konstant och hon hade en förmåga av att bara sålla bort det där hon stod med en gammal kaffemugg som det stod Landstinget på. I år hade de tjatat på verksamhetschefen att de i alla fall skulle köpa in en riktig kaffebryggare istället för den där sunkiga maskinen som om man hade tur väste ur sig “Kaffe med vitt”.

“Malin! De behöver dig på fyran,” Johanna stod i dörren med jagad blick. Hennes hästsvans hängde löst och luggen låg halvt fastklistrad i pannan.
Johanna gjorde sina sista praktikveckor nu och Malin var hennes handledare. Malin hade en förmåga att ofta behålla lugnet i stressade situationer, något som nästan var ett måste om man skulle jobba som barnmorska idag, och tyvärr besatt Johanna inte riktigt de kvaliteterna. Hon hade flera gånger under praktiken brutit ihop och sprungit iväg och gråtit på toaletten. Det är klart att hon var ny och inte van vid den här typen av stress och påfrestningar. Malin sympatiserade med henne samtidigt som hon kände att hon inte hade allt tålamod i världen. Hon blev påmind om att hon inte fyllt i Johannas utvärdering.
“Jag kommer.”
I rum fyra låg en förstföderska med påbörjat värkarbete. 29 år. Normal graviditet. Ingen övervikt. Blodgrupp A. Fullt öppen.
Numera vet hon att hon heter Emma och hon hunnit fira sin trettioårsdag och att hon bor på Vävar Johans gata i Hammarby Sjöstad tillsammans med sin sambo Richard. Vad gjorde de med barnvagnen, brukade hon fundera. Lämnade de tillbaka den till butiken? Gick de där med en tom barnvagn längs gatorna i Hammarby Sjöstad eller stod den där i deras förråd som en ständig påminnelse? Vågade de försöka igen? Hur skulle Malin ha gjort?
Undersköterskan tyckte att värkarbetet hade pågått lite väl länge nu utan att något hade hänt, men Malin kollade journalen och intygade att allt var normalt.
”Såja Emma, andas nedåt i bäckenet”, lugnade Malin och strök den kämpande kvinnan över pannan. Hennes kinder blossade och hon hyperventilerade.
Malin brukade alltid prata nära kvinnans öra med lugnande ord. Nedåt. Djupt. Luuuuugn.
”Fortsätt nu Emma så blir det bebis snart”, viskade Malin återigen i hennes öra.
Modern skrek igen efter mer bedövning och den blivande pappan rusade runt i rummet.
”Hur länge ska hon behöva kämpa såhär?! Kommer han inte ut snart?!”
Malin skrockade inombords och lugnade mannen. I rummet intill behövde Klara assistans vid en sätesbjudning och Malin lämnade rummet. Hon måste fylla i Emmas journal också och ge kvinnan i rum elva en sackosäck. Sedan minns hon inte exakt vad som händer. Att kvinnan i rum fyras värkarbete avstannat i kritiskt läge, att Malin kämpar på med sugklocka på bebisens huvud.
”Lite till, lite till, tryck på Emma såja tryck på.”
Att bebisens hjärtljud försvagas och blir obefintliga. Kollegan Evas förmanande blick. Beslut om akut kejsarsnitt borde ha tagits mycket tidigare. Varför kommer han inte ut? Fortsatt krystarbete.
Tillslut. En blå livlös liten kropp. Kaos. Överläkare. En navelsträng flera varv runt den lilla halsen. En skrikande pappa, en moder med tom blick. Blod på Malins Birkenstock. Återupplivande försök. Tystnad.

Ola vände sig om i sängen när Malin la sig igen.
“Hur är det?” viskade han och hans hand kröp under hennes täcke.
Hon svarade inte.
“Agnes grät inte när jag lämnade henne idag, hon sprang direkt iväg till gungorna.”
“Vad bra”, viskade Malin tillbaka.
Hennes kinder var varma av gråt men hon somnade snart.