En ensam ljusstråle letar sig in mellan spjälorna i persiennen och lyser upp det annars dunkla sovrummet. I det svaga skenet kan jag se små dammkorn sakta sväva genom luften bara några decimeter ovanför mitt huvud. Om jag blåser eller lyfter på armen kan jag störa det rådande lugnet och få dammet att vilt börja virvla om vartannat. Men jag gör det inte. Istället låter jag armen slappt ligga kvar vid min sida medan jag likgiltigt stirrar upp i taket. En gång i tiden kunde jag roa mig själv med att se hur luften nästan blev levande via det tumult som uppstod när en hand eller vindpust drogs genom de stillastående dammpartiklarna. Jag kan fortfarande minnas hur det kändes att glädja sig åt något så trivialt. Samtidigt verkar det overkligt att sådana känslor någonsin skulle ha varit en del av mitt liv.
Jag låter en suck lämna min hals och bryr mig inte om att minnena inte längre känns som mina egna. Det spelar ingen roll.
Medan jag ligger kvar i sängen rör sig ljusstrålen långsamt över väggarna i rummet. Vid vissa tillfällen ökar den i styrka och vid andra bleknar den nästan helt innan den kommer tillbaka igen. Varje gång jag flyttar blicken från taket har ljuset rört sig till en ny plats och jag kan inte låta bli att undra vad klockan egentligen är. Bredvid sängen, på det lilla nattduksbordet, ligger min mobil. Allt jag behöver göra för att ta reda på tiden är att rulla över på sidan och sträcka mig efter telefonen. Men jag gör det inte. Istället fortsätter jag att ointresserat följa ljusstrålen med blicken utan att röra på någonting annat än ögonen. Jag har verkligen ingen aning om ifall det är morgon, middag eller kväll. Kläderna jag somnade i har jag haft på mig flera dagar i sträck och jag kan ha sovit i allt från två till tolv timmar. Gränserna mellan dagarna har för länge sedan smält samman och förvandlats till en grötaktig deg utan substans.
Jag blundar och låtsas inte om att tiden flyter på runt mig trots att jag inte är med. Det spelar ingen roll.
Ett matt kurrande avbryter min halvsovande dvala. Jag rynkar svagt på ögonbrynen och lyssnar på det ihåliga ljudet från magen. Den knorrar i ytterligare några sekunder innan den dämpas och rummet återigen blir tyst. Det går inte att ignorera att jag är hungrig. Ett sugande hål har uppstått inuti mig och fört med sig en dov, smygande värk som blir starkare och starkare för varje andetag jag tar. Jag sneglar på dörren i andra änden av sovrummet. Ute i köket finns matrester i ett av de nedersta frysfacken. Tillsammans med lite nykokt pasta skulle det säkert kunna bli en mättande måltid. På ungefär tio minuter skulle jag kunna bota den hunger som gnager allt djupare in i mig. Men jag gör det inte. Istället låter jag tankarna vandra i ett försök att koncentrera mig på någonting annat. Jag förflyttar fokuset från magen till andra delar av min kropp. Mina ben och armar ligger kraftlösa och bortdomnade under det tunna täcket. Att försöka röra på dem känns fullständigt meningslöst. Mitt otvättade, flottiga hår ligger i stripor över kudden. I min hjärna glider en tät, tjocknande dimma som får hela huvudet att kännas tungt och avtrubbat.
Jag biter trött ihop och struntar i att min kropp är ett döende fängelse som jag inte längre känner mig hemma i. Det spelar ingen roll.
När jag vaknar är det alldeles mörkt. Jag kommer inte ihåg att jag somnade. Med långsamma, nästan smärtande rörelser låter jag benen kana ut över sängkanten. Jag ställer mig upp och släpar fötterna ut genom rummet, genom hallen och in på toaletten. Där sätter jag mig och sitter sedan kvar långt efter att jag är färdig. När jag till sist går ut svänger jag av till köket istället för sovrummet. Jag gör i ordning en ostmacka och glider ned i en av stolarna vid köksfönstret. Medan jag sakta tuggar på brödet blickar jag ut i nattmörkret. Lyktstolparna lyser upp den tomma, ödsliga gatan nedanför fönstret. Jag sväljer det sista av mackan. Det var inte tillräckligt för att göra mig mätt och osten var nästan för gammal. Jag blir kvar i stolen och fortsätter att stirra ut genom fönstret. Det skulle vara väldigt passande att gråta just nu. Men jag gråter inte. Istället konstaterar jag tyst för mig själv att jag inte mår bra. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag har gjort det. Men för första gången på länge gjordes konstaterandet någon annanstans än i sängen.
Vem vet, kanske spelar det någon roll.