Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ingår i samlingen 'Godnattsagor'


Såld till sand

Vi sålde sand till männen på stranden tills de som skötte flottarna med sitt grova virke i två boxar inte orkade mer en större och en mindre rektangel de ville dölja något begrava något källaren låg under huset när de gick iväg från vardagsrummet men på något sätt stannade hon kvar jag hade fått det jag väntat på men hade lämnat paketet oöppnat på köksbordet och när jag väl öppnade det saknade framsidan skärpa även om en del av materialet av innehållet var från den tiden skrivet på baksidan och hon stannade men hade redan gått och någon sade att jag stödjer ju dig men hade han då redan hunnit utom räckhåll för min röst att nå hans öron hon tittade besvärat eller oroat omkring sig men källaren var redan bebodd och intagen fortfarande under våra fötter frånkopplad våra sinnen och tankar kopplad i dörren tog jag isär telefonen av gammal modell skruvade isär den med mina bara händer fjädrar och muttrar och sladdar och kopplade in den i golvet en gammal modell sade hon till den gamle mannen trasig som han var skulle det kanske gå att laga den i alla fall ett obrytbart sigill inkopplad openetrerbart som en besvärjelse var det inte möjligt att träda ut utan att först vara frånkopplad övriga apparater och sladdar hängde någonstans i utsidan av medvetandet kittlandes i dörrens utsidor och dragandes mot honom skulle vi kanske ut på sjön ståendes utanför ytterdörren i farstun som inte fanns men åskan var överväldigande och fick mig nästan ner på knä i vördnad eller sorg förtvivlan eller förlust och den dånade statiskt över våra huvuden en stormvägg som förde med sig minnen av skrift skriven av en och samma person eller en tanke vi inte kunde penetrera flygandes framför denna storm återladdad i evighet bort från staden och dess blinkande röda torn och han försvann ner i källaren och sågs aldrig av mina ögon igen trots hans glömska och bedjande ord att fara ut till sjöss där orden rullade som vågor i en strid ström över skärmen här skrevs det jag väntar på dig där men förvridet och förvrängt jag kunde inte bli sedd här vid det gamla huset de syntes ju i hallen genom vridet fönsterglas inte efter attacken inte efter allt jag sprungit och alla jag sprungit ifrån men jag förstår inte vad han menar orden strömmar på utan ursprung och utan destination flyter de vidare jag vänder blicken från skärmen sliter den från ordens svall neråt gatan jag känner sedan barnsben och tar ett steg i okänd riktning vi återvände osedda efter en tid till stranden för att sälja utgående varor de följde efter med sina tunga stenar bara de äts upp inom några dagar är det ingen fara de hade redan begravt vad de ville dölja under hundratals kilo sand till vilken jag redan var såld men stenar ville de inte ha flottar på vattnet nedsänkta av sand men flytande och rektangulära på stranden upphöjda men för tunga för marken att bära sten var inte eftertraktat och jag kunde ana missnöjdhet i kvällsluften där godset fraktades på släpkärror och fordonens däck grävde djupa spår i sanden han ville ha hjälp bad mig efter att allt var avslutat hon fick inte fly och han satte ensam av på grusvägen efter henne försvinnandes bort ur mitt synfält över krönet och jag hade lovat att följa med honom men det var för mycket att plocka undan och minnen av springturer upp och ner längs böljande grusvägar från min barndom blev för mycket och jag tvekade för en sekund innan tyngden krossade mig och jag vågar inte berätta vad pojkarna träffade på i närheten av skogen under sin sparktur snön låg tjock och isen hård de letade efter någonting kanske inom sig själva men de kom tillbaka på galopperande hästar i panik under natten hon var där av de tusen fåglarna ständig och jag som en stum beskådare utan mod eller styrka att berätta att mina ögon en gång sett vem som hade smugit sig in under natten och vikit tranor åt mig för hur skulle hon hinna med allting till nästa vecka i hennes mage grodde ett träd med böjda grenar hur många har jag svikit och hur många har förlåtit mig hur många sviker jag och hur många förlåter mig hur många kommer jag att svika och hur många kommer att förlåta mig han var med mig när åskan dånade ovanför men orörd alltid på väg bort i motsatt riktning från mig varför gråter jag när du är nära nej inte för att du är nära du låste in dig på badrummet och grät jag hörde dina tårar genom dörren genom hörlurarna som omslöt mina öron varför gråter jag när du är nära slutet närmar sig med varje slag varje stick och varje hugg med varje best som faller till marken slutet närmar sig det visste vi alla från början för räddning för frälsning för död för något förödande slutet närmar sig och för med sig något förödande men jag vet inte vad det är och kan inte sluta han kan inte sluta de omsluter mig fler för varje död jag orsakar skuggfigurer vakar över min kropp om nätterna tornar upp sig över honom om dagarna denna kontrast mot hennes bleka hy varför gråter jag när du är nära nej inte för att du är nära utan för att jag har sårat för varje droppe blod jag dragit för varje sår jag slitit upp han försöker få henne att vakna men jag försöker få dig att somna hur mycket klarar jag att såra för varje ärr jag orsakat orsakar jag mig själv två hur mycket klarar jag att såra innan jag inser att jag borde ta mitt eget liv låta rakbladet rita en karta över din bräckliga kropp på min hud för att se den översvämmas av hett blod som svalnar fortare än jag önskat dränka min hud som jag dränkt dig men på samma sätt som jag inte kan sluta försöka få dig att somna kan han inte sluta försöka få henne att vakna trots att skuggorna snart är så täta att inte ens blodet tränger igenom vi båda strävandes efter slutet med varje slag varje stick och varje hugg jag kommer inte att gråta över din döda kropp utan över min egen splittrade själ de tunga grå skyarna utanför ett smutsigt bussfönster transporterandes i evighet bort från men alltid mot och skuggorna förföljer mig blir ett med ljuset och drar ner mig i brunnen och lämnar endast efter sig ett förbannat spädbarn och de tunga skyarna utanför ett smutsigt bussfönster ständigt transporterandes i evighet mot men alltid bort från




Fri vers av throughsenses
Läst 137 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-04-16 22:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

throughsenses
throughsenses