Monika Mormors bloggövningar

När jag en gång i tiden var bloggelever fick jag till uppgift att välja mellan anonymitet eller det riktiga namnet. Och så bara skenade uppgiften iväg med gamla mormor i släptåget.

Många speudonymer  har jag använt mig av, men tämligen ofta även av mitt officiella namn i faktapublikationer. De officiella namnen ser nog mera ut som pseudonymer än som typ, riktiga namn. Det bubblar inom mig, men låt mig berätta.

Min mormor hette Mirsch, men var Langhammer av födsel och ... Min farmor hette von Konow och hon var von Herzen, men dock ej adlig, vad nu det skall betyda ... Men nu tryter minnet, men jag återkommer.

Min farfars farfars farfars mor osv på 1500 -talet hette Margareta, och mitt släktträd kan berätta att hon hette von Wartenberg när hon föddes, men hon blev en von Konow och jag har promenerat över bergen där hennes kälke rusade neråt då hon var barn:

- För hundratals år sedan, 1596 föddes Margareta med stolta framtidsdrömmar. Hon föddes i slottet i staden Tessin i Böhmen högt ovan Elbes källor. Vinterlekar i snö och is har alltid varit de böhmiska barnens älsklingssysselsättning. Kälkarna har susat mot dalgången och skratten ekat mellan klippväggarna. Det vet mormor Monika, det har hon hört av sin mor Marie.

Det vimlar av namn för oss kvinnor, efternamn genom alla släktled. Även jag hade 1984 när jag accepterade efternamnet Riihelä, en liten möjlighet att välja något annat namn. Karlsson skulle väl ha dugat p.g.a. den svenska klangen, men den bubblan sprack i skillsmässan, till alla lycka.

Och lycka blev det i och omkring Riihelä namnet. Min kära svärmor Emma Maria hette Heiskanen när hon föddes, innan hon blev en Riihelä och födde alla tio barnen, av vilka den näst äldsta blev min goa man. Tack mor Emma Maria!

Mitt födelsenamn känns obekvämt efter ett antal örfilar, efter slag och lögner. Mitt första nya efternamn Karlsson känns obekvämt även det ... den som ingenting säger har ingenting sagt. Mitt nuvarande efternamn Riihelä är varmt och gott, men ack så, så finskt. Och jag är nu bara inte finsk trots att jag lärt mig tala finska på finskt vis. Jag är finlandssvensk, ´Mormor Monika´, namnet jag fått till skänks, en gudagåva. Alla mina barnbarn har sin egen nisch i mitt hjärta och jag värmer mig i den glöd de ger mig.

Mormor Monikas eget folk hör hemma här och där och ingenstans. I hundratals år har fäder och mödrar i mina släkter färdats från Böhmen och Tyskland, från Sverige och Ingermanland, från Ryssland och Karelen till Finland. Resorna har fört flyktingar och krigsbarn, emigranter, vandrare, släktträdsklättrare och lyckosökare från Graßlizt till Norden, från Teschendorf till Nyen, från Maaninka till Utsjoki, mellan Sankt Petersburg och Stockholm och Helsingfors.

Äntligen har jag bestämt mig. Jag publicerar min blogg under namnet Mormor Monika, den jag är idag.