Tankar
För mycket av dem
Krälar
på varandra
Tänker mig
hjärnan som en
tomat
Som blir
trampad på
Tankemos
Ketchup
Fläckar ner huvudkuddar
Tänk...
vad hade kunnat bli om allt fått växa kontrollerat
Kraften från en motor någonstans där inne
Relativt stark
Gödslad och omhändertagen
Kunde sprängt
asfalt

Men
det blir mos
Ketchuptankar
Och många blev nöjda men ingen helt och hållet tillfredsställd
Spjutspetsen avkapad till att likna någon sorts
cykelställ
Användbart såklart
Men knappast vackert

Är det för att min kropp börjar närma sig mitten av sitt liv som de stora frågorna plötsligt handlar om arvet

Funderar ofta på det jag byggt upp
Och Blir tyvärr inte imponerad
Drömde förr om mer
En sorts ångest väller över mig
Jag går ju bara här och
väntar
Stilla när allt annat rör sig
Som en fast inventarie på trottoaren
Ett cykelställ
Är det verkligen JAG?

En känsla av att jag känt så här förut
Många gånger

Den där känslan av äkthet
Något jag har skapat själv
Med mina händer
Verkar vara så otroligt viktig
Det händer att jag stannar upp ibland och bara ser ned på mina händer
Tänk vad de kan ändå

Planket jag byggde för ett par år sedan intill grillplatsen kan mycket väl överleva mig. I en saga hade planket varit robust och vackert, men sanningen är att det är fumligt ihopsatt och redan nu lite skevt. Vad säger det om mig och mitt liv egentligen? Planket kommer att stå där när jag ligger ner i en grav. Någon kan kommentera det. Låta sin blick vandra mellan plankorna kanske stanna upp vid de små fördjupningarna runt spikskallarna. tänka, -Jävlar vad han drämde i. Han som byggde det där. Vilket mörker bar han månne på?

Det är nästan outhärdligt.

Jag borde riva skiten när jag närmar mig pensionsåldern, innan krafterna rinner ur mig, och rida bort i solnedgången med blicken svävande över horisonten, västerut.