Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kunde kanske varit ett bidrag till antologin "Fotavtryck". Kanske inte.


De yttersta spåren

Vi borde varit stolta!
Vi borde överväldigats
av sinnen, rika och grälla!
Men staden töms och stängs
inför isande skuggor under ytan.
De fyller döda rötters hålrum
och avlivar där mat en gång fanns.
Stadssymmetrierna bryts sönder.
Spåren flödar okontrollerat.

Är våra skepp verkligen våra?
De syns knappt i dunklet.
De är så svarta, så höga,
så uppenbart namnlösa.
Härute kan vi inte riktigt tro
att de för oss mot något mål.
Det borde funnits vågor.
En albatross borde dömt
och vindpinat oss i kvav.

Vi äter inte längre.
Ändå fiskar vi maniskt.
Utanför en ännu levande kust
fick vi äntligen krampaktigt napp.
Extas blev till förvirring och panik
när trilobiten i nätet rörde sig.
Den dunkla tystnaden fylldes
av årmiljoner och sorgsna facetter.
Snart är det för sent igen.

Efter hand tog kända länder slut.
Spåren gick genom okända,
tills även de brutits ner.
Förtvivlade fann vi spår
där de omöjligt kunde finnas
och när skeppen bröt igenom kanten
var hav och luft redan otjänliga.
Ingen kunde längre uppfatta
skärande skrik av slutgiltig smärta.




Fri vers av Mats Gyllin
Läst 211 gånger
Publicerad 2018-04-18 20:30



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mats Gyllin
Mats Gyllin