En söndag i mitten av april
befann jag mig utanför Domkyrkan i Lund,
och hörde hur klockorna
klingade och ekade mellan stenhusen.

En grupp turister stod precis utanför
den massiva ekporten nedanför trappan.
Jag gled in i vapenhuset
och sedan vidare till en lämplig plats.
En kvinna en bit bort satt med psalmbok och ett papper.
Också jag försåg mig med dessa.

Två sidenband, ett gult och ett rött,
fanns för att markera
platsen i boken för de olika psalmerna.

Som vanligt hade jag varit i god tid.
Med slutna ögon
lyssnade jag på klockornas sång
medan församlingen fylkades.

Det här skulle bli en tacksägelsemässa.
För min del väntade jag bara
på att mina mors namn skulle läsas upp
för att sätta punkt på ett långt, arbetsamt liv.
Orgelmusiken fyllde rymden
med sina mäktiga klanger.

Jag slöt ögonen och sjönk djupt ned
i mina inre rymder tills jag väcktes
av den relativa tystnaden.

Körens sång var välgörande för själ och hjärta.

Bibeltexten handlade om Den Gode Herden.
I sin utäggning gjorde prästen reklam
för sin roll som översättare och uttolkare
av Bibelns texter
och därmed för sin roll som länk
mellan församlingen och Gud.

De nyligen dödas namn lästes upp
som en bekräftelse på
att de gått vidare.

Vi är så förnuftiga och tror oss veta
allt om tillvaron medan vi ännu lever
men om vad som komma skall
vet vi intet alls.
Vi kan tro vad vi kan och vill
eller förneka vad andra tror,
men det är bortom både förnuft och vetande.

Jag läste inte med i trosbekännelsen
och avstod från nattvardens symboliska måltid.

Den avslutande orgelmusiken
var om möjligt ännu mäktigare
än den inledande.
Kyrktaket öppnade sig
och härskaror av änglar spelade med.

Församlingen blev så hänryckt
att många applåderade spontant.

På kyrktrappan satt en tiggerska och log
med sin CV på ett brunt pappstycke.
Jag hade  redan matat kollekthåven.

På väg till kyrkkaffet på Domkyrkoforum
mötte vi ännu en person med ett stort leende
och en lätt skramlande pappmugg och ett
envist upprepat "Hej hej" över läpparna.

Jag satte mig på min cykel och trampade hemåt.