Jag har tappat mina ord
där borta på estraden
likt flagor har de fallit
som brända ur bladen

Jag har krälat på marken
till det jag trodde på
grävt gropar i gyttjan
för att någon ska förstå

Jag har skrikit i stormen
för att göra mig hörd
längs ödliga stränder
har jag känt mig berörd

Jag har slickat dina sår
för avunden som känts
och askan har spridits
från brasan som tänts

Jag har dansat runt dimman
där känslan var blind
känt otroheten svepa
som en kall och vilsen vind

Jag har spänt den sträng
till kärlekens gitarr
och hört på bitterheten
ur sånger utan darr

Jag skådat de stjärnor
som himlavalvet gömmer
sett klarheten i ljuset
som verkligheten glömmer

Jag har stått på estraden
i vilsenhetens kappa
och önskat mig en tripp
på självmordets trappa

Jag har skådat det ljus
vid tunnelns slut
och blottat min själ
för det som vill ut

(Copyright © ULJO)