Inget jag gör verkar bli rätt,
Saker går sönder och ord flyger som skott på ett slagfält. Utan att veta varför sårar jag de runt omkring mig. Det är som att jag har osynliga spikar runt mig som skadar de jag håller nära.
Jag borde hålla avståndet då jag vet hur det kommer gå, hur det kommer sluta. Borde inse att jag inte är menad för nära relationer. Lära mig att stå på mina egna ben i motvinden.
Piller och alkohol gör att jag blir stum och avdommnad, men jag vet att det är bättre än det som väntar på andra sidan dimman. Maten vill inte vara kvar i min kropp eftersom att jag vet att jag inte gjort mig förtjänt av den.
Alla mardrömmar har börjat visa sig på ljusa dan. Spegeln avslöjar mina brister och inget smink eller filter kan hjälpa mig att gömma dem längre. Mina sprickor är för stora och för många. Mörkret har börjat synas igenom.
Fasaden är på väg att spricka och jag drar mig därför undan. Kniven har blivit slö och jag har slutat försöka få i mig mat. Jag kryper tillbaka till det hål jag hör hemma och utan att göra en sista rop efter uppmärksamhet bygger jag upp muren.
Dold av ett leende och glittrande ögon är nu mitt sanna jag.
Kanske blir det jag gör rätt denna gången.