stod rådjuret lutad mot en spjäla

saknad genom hjärtat drog

såg länge och väl på månens skära

då mångubben vinkade och log

hon saknade människans hand

saknad var det enda hon såg

den som rövat henne bort från sitt land

längtan var en brusande våg

bland träden som växte manshöga

i hennes blänkande öga

*



Kommentar vid grinden

Senta "Vacker dikt !"
2017-03-29