Jag föll baklänges, ett hål i tiden öppnade sig, kapslade in mig

och jag gick vidare, men stilla stod jag.

Blundade och så var det borta, irrade framåt, kände längs väggar och tak

Så kunde jag låta åren gå, bakom slutna ögon.

I botten av en låda väntade texterna, orden

som dina fingrar tryckt fram. En bokstav i taget, en mosaik av sköra trådar

Så trevade jag med slutna ögon över ord från slutna läppar

Jag kände igen dig, visste att du funnits där, mitt i mitt hjärta

och att du fortfarande var kvar och att det alltid varit du

och bara du och aldrig någon annan.

Nu ser jag tiden, stillheten och hur ditt ansikte åldras

Du står vid en annan strand. Dina barn leker i vattenbrynet

Hur kan det vara möjligt, att jag känner för dina barn som för dig?

som om de vore mina egna. Eller mer än så; dessutom dina.


Bilden av ditt ansikte tonar bort igen. Men finns alltid kvar.

Jag förstår att det inte är kärlek.

Inte dyrkan.

Inte sanning.


Det är bara Du.

Det är bara dina vingspetsar,

när de snuddar vid mina.