Kerstin var drygt sextio men hade flickaktigt långt, fritt hängande hår. Till skillnad från många av oss andra i huset hade hon bott på Östermalm nästan hela sitt liv. Utbildad jurist hade hon gjort en chefskarriär inom näringslivet. Numera satt hon i flera viktiga styrelser. Hennes man hade dött tidigt och lämnat henne ensam med två små barn. Sedan de blivit vuxna och flyttat hemifrån levde hon ensam i den stora våningen. En av de yngre kvinnorna i en liten lägenhet i gårdshuset hade svårt att förstå det.
   ”Men bor du alldeles ensam i en så stor lägenhet?”
   ”Jag är allt annat än ensam, skall du veta”, sa Kerstin. Jag har mina barn och deras familjer och ett stort umgänge. Dessutom arbetar jag mycket.”
   ”Men jag menar, vad gör du med alla rum?”
   ”Ja, de flesta behöver jag ju inte.”
   ”Det är det jag menar, varför säljer du inte och köper något mindre?”
   ”Varför skulle jag göra det? Jag trivs bra här.”
   ”Men du skulle få en massa pengar över. Det blir ju många miljoner.”
   ”Men lilla vän, jag behöver inte pengar.”
   ”Dina barn kanske skulle behöva hjälp? Med sina bostäder.”
   ”Nej, de har vad de behöver”, sa Kerstin. ”Och dessutom, om vi nu skall gå in på detaljer, ger mig mindre våningar klaustrofobi. Vardagsrummen är som korridorer och det är svårt att få in ett ordentligt bord i matsalen. I praktiken måste man ha minst sex-sju rum för att våningen skall ha en ordentlig sällskapsdel.”
   Kerstin och jag hade varit grannar i femton år. Våra barn är i ungefär samma ålder och hade gått i skolan tillsammans. Själva var vi mer eller mindre jämnåriga. Under en period hade vi bägge varit ensamstående föräldrar. Vi träffades ibland i porten. Hon var inte speciellt språksam även om det hände att hon nämnde någon detalj om sig själv. Däremot visade hon aldrig något intresse för mig eller barnen. Saknade hon nyfikenhet eller var det bara hennes sätt att vara korrekt? Kanske såg hon sig själv helt naturligt som universums centrum. Som föräldrar brukar man dela sina erfarenheter och fråga varandra om råd, men det var som om hon alltid visste vad som var rätt. När jag blev ordförande i föreningens styrelse sökte hon upp mig och gav mig ett antal välformulerade goda råd. Jag anade att hon tyckte det behövdes och hon visste onekligen vad hon talade om. Kerstin hade ett sätt att förmedla sina synpunkter som om de var fakta. Antagligen var hon van vid att de togs emot så. Hon utstrålade kompetens och effektivitet och det var svårt att stå emot hennes uppfordrande blick. Man var på något vis tacksam över att ha beviljats en audiens, även om man egentligen hade annat för sig.
   Styrelsen utsåg en kommitté för att lösa ett ”problem” som stal mycket tid från styrelsemötena. Föreningen hade mycket god ekonomi. Den hade under senare år kunnat ombilda några hyreslägenheter till bostadsrätter och sälja dem. Därmed kunde man betala av alla lån. Kruxet var att det dessutom blev lite pengar över, så att man nu satt på tolv miljoner som man inte visste hur man skulle hantera. Borde de investeras för att ge avkastning? Att bara låta dem ligga på ett konto till nästan obefintlig ränta kändes otillfredsställande. Men hur skulle det gå till?
   Jag kom med i kommittén eftersom jag var ordförande. Det uppdraget hade jag fått eftersom jag, till skillnad från övriga styrelsemedlemmar, saknade bra undanflykter. Jag reste inte, mina barn var vuxna och jag jobbade inte lika hysteriskt mycket som många andra i huset. Dock var det jag visste om finansiella placeringar mycket begränsat. Jag hade aldrig haft några pengar över. Johan kunde nog inte heller så mycket om förmögenhetsförvaltning men han var professor emeritus i ekonomi. Han hade fortfarande kvar sin norrköpingsdialekt och var innerst inne en sextioåtta. I slutna sällskap talade han initierat om droger och på söndagsförmiddagarna spelade han Grateful Dead så att det hördes ända ner till oss. Som många akademiker verkade han omedveten om vad han hade på sig och gjorde följaktligen ett ganska lufsigt intryck. Liksom vi hade han och hans fru haft turen att köpa i tid, innan priserna exploderade. Han uttalade sig fortfarande i radio ibland och jobbade nästan lika mycket som tidigare. Laura var en göteborgska från en av de nyinflyttade familjerna. Hennes man var VD i ett dotterbolag i Skanskakoncernen och ganska olidlig. Själv var hon assistent till en av höjdarna på Bonniers. Hon var en fartig och lite vulgär tjej, men trevlig så länge man inte ifrågasatte henne.
   Det säger sig själv att Kerstin tog kommandot i kommittén. Hon hade pratat med en Lars hon kände i finansbranschen som hade tagit fram ett komplett förslag. Det innehöll några fonder inriktade på företagsobligationer, några aktiefonder av indextyp och en hedgefond som ”krydda”. Två miljoner skulle vi ha kvar i cash för att klara vår likviditet och för att ha som buffert. Enligt Kerstin var risken låg, riskspridningen optimal och behovet av aktiv inblandning i förvaltningen minimal. ”Det kunde dessutom Lasse hantera”. När hon var klar med sitt lilla anförande frågade hon om det fanns några frågor. Det lät som en ren formalitet.
   ”Jag har också ett förslag”, sa Laura.
   ”Jaha, och vad går det ut på?”, sa Kerstin.
   ”Jag tycker vi skall satsa på strukturerade produkter. De ger bra avkastning med låg risk. I princip ingen risk alls.”
   ”Men det begriper du väl att det inte fungerar?”, sa Kerstin förvånat.
   ”Det är klart att det fungerar”, sa Laura.
   ”Nej, det gör det inte. Antingen har man låg avkastning och låg risk eller så får man en högre avkastning till priset av en högre risk. Det går inte att trolla. Man kan fördela riskerna på olika vis, och gömma dem, men man kan inte bli av med dem. Strukturerade produkter är dessutom komplicerade. Det finns flera mellanhänder som skall ha sin del av vinsten, mer omkostnader som skall betalas. Statistiskt sett, över tid, är de urdåliga investeringar.”
   ”Men titta här”, sa Laura och pekade på sina broschyrer. ”Här är villkoren. De garanterar en avkastning på minst 6 procent även om det går dåligt.”
   ”’Indikativt’, säger de”, sa Kerstin. ”Du förstår inte det där.”
   ”Det gör jag visst det”, sa Laura.
   ”Den typen av papper utnyttjar människors rädsla för förluster. Moderata nedgångar hanteras bra, men inte katastrofer. Rakt motsatt strategi är i så fall mycket bättre, att spekulera i osannolika nedgångar.”
   ”Men vi skall inte ta risker”, sa Laura.
   ”Prata med Johan. Det där borde förbjudas. Det var sånt som satte igång finanskraschen.”
   ”Vilken av dem?”, sa Johan.
   ”Exakt”, sa Kerstin. ”Det här är en följetong och det kommer att hända igen.”
   ”Ni är väldigt konservativa”, sa Laura surt. ”Ni lyssnar inte ens.”
   ”Men varför satsar inte alla på det här då”, sa Kerstin. ”Varför köper inte Investor strukturerade produkter för alla sina pengar, och säljer alla jobbiga aktier, som knappt är lönsamma?”
   ”För att skydda familjen Wallenbergs makt”, sa Laura.
   Jag kunde inte låta bli att skratta till, vilket inte var riktigt ordförandemässigt. För att avleda uppmärksamheten både från mig själv och konflikten bad jag Johan om hans uppfattning när det gällde förvaltningen.
   ”Jag är inte expert på placeringar, men tycker den här diskussionen har visat på svårigheterna om vi ger oss in på detta område. Oavsett vad vi gör kommer det att finnas olika uppfattningar. Till och med om utvecklingen blir bra kan det bli diskussioner. Om det dessutom går dåligt är risken stor att det leder till slitningar i föreningen, och styrelsen blir syndabockar.”
   ”Så du tycker alltså att vi skall acceptera att våra pengar långsamt smälter bort?”, sa Kerstin.
   ”Ja, i princip. Jag tror det är det bästa för föreningen.”
   ”Det är vansinne”, sa Laura.
   ”Vi kan investera i förbättringar i huset. Vi kan naturligtvis också betala tillbaka pengarna till medlemmarna”, sa jag. Det var avsett som en faktamässig komplettering men Kerstin tog det som stöd för Johans linje. Hon såg värderande på oss.
   ”Jaha, det kanske är lika bra”, sa hon. ”Ingen kommer ändå vilja ta ansvaret.”
   ”Va!”, sa Laura. ”Men vi kan väl inte bara ge upp? Bara för att vi tycker lite olika.”
   ”Det handlar inte om det”, sa Kerstin definitivt. ”Skall vi investera skall det göra i seriösa alternativ, men om inte ens vi i kommittén tycker det är en god idé kan vi lika gärna lägga ner försöken här och nu.” Det avslutade diskussionen.
   Vi bröt upp strax därefter, under korrekta men knappast hjärtliga former. Kommittén upplöstes. Inget gjordes med pengarna, förutom att vi byggde bergvärme och installerade bredband. Till våren avgick Kerstin ur styrelsen trots att hon bara suttit ett år. Enligt vad vi förstod hade det inget med kommittéarbetet att göra. Antagligen tyckte hon bara att hon hade viktigare saker att lägga sin tid på, vilket det möjligen låg något i. Hon var van vid större belopp och märkvärdigare djur än vi. Något år senare sålde hon faktiskt också sin våning och flyttade till en herrgård på landet. Hon hade träffat en man, även han direktör. Kerstin sa att de ville börja om från början, så att ingen av dem behövde flytta in hos den andra. Jag mötte dem på NK en gång. Han var en herre med fördelaktigt utseende och trevligt, neutralt sätt. Vi växlade några ord, sedan hastade de vidare. Samma känsla då som alltid, av att ha blivit beviljad en snabb audiens.