Hon var ditt doftljus och din låga
Den enda som faktiskt antände dig
Fast hon var inte först med att försöka och våga
Då du var röken alla såg
och glöden där många fann sig

Men du går med dina ödmjuka steg
Runt omkring asfaltsägda vattenpölar
Där inte det stilla vattnet om dig teg
Om en eld som du gömmer
en eld som jag sölar

Du är ett doftljus och hon din låga
En låga som brann i takt med ditt hjärta
Och du gav henne din största fråga
Din sista tår
och största smärta–