Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Drabbningen

En smått vårsolig morgon med högtidligt lugn,
på en fjärd och med okänt mål,
sköt en skuta iväg med båd rigg och med skrov,
som med säkerhet oväder tål.

Skutans namn var Petronia, vilket ock stod
på dess för uti svart och i rött.
Och se skeppets kapten, Konrad Sax hette han,
var den grannaste karl som man mött.

Där var frisk bris från väster, en doft utav tång.
Där var saltstänk i skägg och mustasch.
Där var ordergång, sjögång och dragspel och dans.
Där var rågryggat mansfolkskurage.

Denna brigg som nu hissade segel och flagg
och gick ut mot det blånande hav,
var på jakt efter sjöbusarkungen Fritz Bomb;
vida känd som piratvärldens nav.

Varje grabb, var matros, ja, varendaste själ
kände till denna illgärningsman.
Han var känd för sitt folkilska, ondsinta sätt.
Ja i sanning, en riktig tyrann.

Ganska länge så seglade skeppet omkring
ut på havet på jakt efter Bomb,
men man kom snart ur kurs och förirrade sig
när man snurrades runt av en tromb.

Men till slut blev det stilla, ja alldeles lugnt,
uppå vattnet sågs inte en krusning.
Styrman Nelson fick frågan om var de nu var,
men han sa: ”Jag har inte en susning.”

Kapten Sax stod i fören och blickade ut
med en min som en välmejslad örn.
Bort i diset sågs land, men han frågade sig:
Var det Afrikas horn eller Tjörn?

Tretton dagar låg skeppet i kav lugn sjö.
Kanske taltes det om myteri.
Men se om så var fallet så gjordes det mest,
som ett inslag utav ironi.

På den fjortonde dagen så friska det i,
först en lätt fläkt mot styrmannens kind.
Men snart blåste det kuling och seglen de slog
och en ljungman for bort med en vind.

Plötsligt hördes en hes röst från stormastens topp;
det var utkikar-Lars med Bronkit.
Med ett storkorvigt finger han peka åt väst
och snart tittade alle man dit.

Där invid horisonten; en fläck, men så snart,
syntes klart Fritz Bombs svarta skuta.
Den var fullriggad, fulladdad, rustad för strid,
med kanoner redo att skjuta.

Nu blev bråttom på däck, allting svabbades av,
allt som voro av nöden togs fram.
Man drog ivrigt i riggen och klängde i rep
och det ritades upp diagram.

Dessa visade på alla tänkbara sätt,
hur en drabbning på bästa sätt vinns.
Men se frågan gavs svar då en aktermatros
sa med allvarsam min: ”Ack jag minns…”

”Att om drabbningar stundar och sjön svallar hård
och man hotas av långrandigt prat,
eller om man ska fånga en sjöbusarkung,
så står lösning att finna i mat.”

Eftertänksam var tystnaden som sänkte sig
på Petronias däck i den stund,
men den sällsamma insikten skingrades strax,
då man bryskt stötte fast mot ett grund.

”Goda råd är nu dyra!” skrek Sax i falsett
och bad kocken att infinna sig.
Och tillsammans planera de raskt nånting som
inbegrep både lax och pastej.

När så Fritz med sitt manskap till drabbningen gick,
var det ej till kanonernas dån.
Ty Petronias däck, det var rustat till fest
och det hördes från en grammofon

En musettemelodi, och en doft utav brie,
och i samklang med denna musik,
var en hel symfoni utav mathysteri
och utav gastronomisk epik.

Hela däcket var dukat för stort tabberas.
Där var långbord och stånkor av öl,
hundra fat med all upptänklig sjöbusarkost,
även musslor från fartygets köl.

Nu gick Bombs hela manskap till drabbningen raskt,
ty det vattnades i deras gom.
De åt korv och pastejer, potatisgratäng,
och små delikatesser från Rom.

De åt läckra rullader och kalvfärstimbal,
saltad gurka och inlagd kolja,
helstekt gris och kroketter av finaste mos,
och en hel ko friterad i olja.

Till den myckna buffén på Petronias däck,
bjöds det drycker i stort överflöd.
Till var tugga av mat som inmundigades,
togs en nubbe och två klunkar mjöd.

Snart låg båda besättningar i en stor hög;
utav dryckjom och maten sänkta,
och en uppsluppen stämning infann sig strax,
när sorgerna väl voro dränkta.

Men se där mitt bland faten som omsorgsfullt tömts
satt det ståndaktigt två män och åt.
Det var Sax och Fritz Bomb, ack de kämpade än;
de gav nu sig kast med sin båt.

För se maten var slut och trots uppsvullen buk
var nu kampen långt ifrån över.
De var båda beslutna att segrande gå
och tog därför nu till en manöver.

Den var vanskligt och hiskeligt urbotadum,
men snart voro de båda igång,
med att äta upp skeppet de sutto uppå.
Det var nu ens ej skoj, blott ett tvång.

De åt tampar och taljor och förmast och spant.
De åt däcksplankor och en kanon.
De åt segel, kabyss, både roder och rigg,
och ett kölsvin med oklar funktion

Deras gom var oändlig, tycktes det som
när man senare talte om kampen.
Men en sak som de inte räknade med
var den matinducerade krampen.

När Petronia nu var endast ett minne
och besättningarna räddat sig
temporärt på Fritz Bombs alltför lilla skuta
och styrt kursen mot hamnstan Marseille;

då kvardröjde två män, Sax och Bomb givetvis.
Paralysen var definitiv.
De två männens förbrödring, den infann sig just
som en våg kom och tog deras liv.

Man kan säga om detta så snöpliga slut,
att det var både typiskt och rätt.
Och måhända väl kunde det avstyrts ifall
Någon av dessa två blivit mätt.

Men se lärdomen av denna drabbning står klar:
Ge dig akt på en myckenhet sprit,
och på män som vill tampas till pyrrhiska pris,
och som dras med omättlig aptit.




Bunden vers av Marcel Bongo
Läst 231 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-05-02 10:32



Bookmark and Share


    ej medlem längre
lite väl lång text. men skitbra!
2018-05-03

  Öknens Ros VIP
en riktig sjörövarhistoria! :)
2018-05-02
  > Nästa text
< Föregående

Marcel Bongo
Marcel Bongo