Våra vägar korsades i skolan, från småskolan och uppåt.
Din mamma var ensamstående, skild. Hon var lärarinna som man sa då.

Du var en bortskämd flicka, du styrde din mamma.
De här är sånt som jag förstått när jag blev lite äldre.

Om du for ut mot din mamma sa hon bara; Meen Britta dåå!!!
Det var lite Pippi Långstrump över dig.

Var hemma hos dig ibland, du bakade om du ville det.
Plockade aldrig igen efter dig, vare sig det ena eller andra.

Du hade ett piano, det var därför jag följde med dig hem ibland.
Fick sitta och klinka på det, tyckte det var så roligt.

Men då kom du och sa du kan ju inte spela ens.
Så satte du dig bredvid mig på pianopallen.

Spelade en stump, sa sen nu kan du gå hem.
Jag kom att hata detta piano till slut.