Det är inte i min natur att glömma.
Att glömma och gå vidare.

Jag är den som ältar.
Tänker 
''tänk om''

Och ibland övertalar jag mig själv att jag kommer över allt.
Att det inte är fel att tänka tillbaka på saker.

Men när jag med hjärtat i halsgropen sprang förbi dig och någon tjej i rulltrappan i slussen.
Då var det så tydligt att ingen av oss hade glömt
(Skitsamma om du ville.)

För ditt sätt att stirra ner i marken att den skulle kunna spricka av din blick.
Den blicken sa allt.

Och jag vill tro att det var skam.
Jag vill hoppas att du skämdes som en hund.

För då blir min skam lite mindre.
För jag har aldrig i hela mitt liv gått sönder så mycket som jag gjorde då.

Och det får mig att skämmas något oändligt.