Skriver det jag tänker, tänker och skriver. Tänker inte på det jag skriver. Orden sitter i fingertopparna. Under så lång tid i mitt liv hade jag inga ord. Orden fanns inte. Och de som kom ut såg inte kloka ut. Läs och skrivsvårigheter hette det. Tänk om hjälp funnits då. Så många särskrivningar och felstavningar som kunna undvikas. Jag har tränat och jobbat och slitit. Nu börjar det ta form. Orden kommer och meningarna får en betydelse. Jag är stolt över det jag lyckats med. Autodidakt, är ett vackert ord. Ett ord jag lärt mig känna under så många år. År av frustration. När det sett ut som jag inte skulle klara det. Jag har varit på väg att lägga ner. Bara släppa pennan, skjuta datorn åt sidan. Bara låtit det vara. Tänk om jag gjort det, var hade jag varit idag? Jag hade inte tagit min högskoleexamen. Jag hade inte haft det jobb jag har. Att vara stolt är en av ingredienserna för känslan av värdighet. Men nu är jag inne i ett av de där tillfällena när stoltheten fått sig en törn. Jag vill göra något men kroppen säger åt mig att skit i det, det är för mycket jobb med det.