Jag injicerar din aska,
venerna blir mörkgråa,
näst intill svarta.

Jag andas dina ord,
de fyller mina lungor,
jag hostar blod.

Min själ slutar lysa,
inga ljus är tända,
tomheten får skalet att rysa.

Vi står i lågor,
mitt hjärta, min själ och jag.
Bättre än andra farhågor.

Du är ännu en reflektion,
familjär är du,
älskade depression.