Det är när hon ligger mot mig som hon slappnar av. Det är så enkelt. Några minuter, ett par sekunder av kaos och sen är hon klar. Sen kan hon slappna av, och vi kan bli en och vi kan somna tillsammans och hon andas så djupt och jag försöker att inte hosta till eller nysa eller andas fel för då kanske jag väcker henne och just nu är det det sista hon behöver. Just nu behöver hon bara få vara, andas, sova, drömma och inte tänka på allt det där onda runt henne, det som får henne att stå still i nerförsbackar, det som får henne att vägra gå upp när klockan ringer. Det som fick henne att missa förra årets deklaration, som fick henne att smsa mig vid 03:25 förra veckan och berätta att hon inte ätit sen förra fredan. Allt det där behöver hon inte, och just nu är det ljusår bort, en annan tid, en annan plats, en annan hon. Hennes andning är stilla. Jag försöker att inte röra mig. Försöker att inte störa. Vet att det inte spelar någon roll, om tio eller trettio sekunder eller två minuter så kommer jag göra något och hon kommer vakna och paniken kommer forsa tillbaka och hon kommer flyga iväg men jag måste tro att de här sekunderna räknas. Att det lilla jag försöker spelar roll. Att hon kanske inte börjar må bra, men att hon ändå på något sätt mår lite bättre. Hennes ögonlock är slutna och ögonen far runt där under, inte oroligt utan nyfiket. Som att hon är på en äng någonstans hon inte varit tidigare. Hon ler och jag kysser henne på pannan så stilla jag kan. Kan slappna av några sekunder, en minut. Hon är här nu, men hon kommer försvinna. Hon är stilla nu men hon kommer snart virvla iväg. Vi är något nu men vi är snart damm och ingenting.

Det är bättre än att aldrig ha varit, och hon grymtar till i sömnen, som ett svar. Hennes kropp är mjuk och sval, med andra armen drar jag täcket över oss och natten följer. Morgonen kommer sen, men just nu spelar den ingen roll. Just nu räcker det att vi fick några minuter tillsammans, under ett täcke i en evighet som bara snurrar ifrån oss lite snabbare än vad vi kan hänga med.