Den långa vägen från min arbetsplats i psykiatrins reception
förbi sjukhuset alla delar till busshållplatsen
det drygt hundraåriga gamla länssjukhuset,
ännu vackert med sin rosa putsfasad
förbi B-huset och A-huset, 60-talets fuktgrå, fult åldrade
byggarbetsplatsen med framtidens sjukhus i glas och betong

Tog innevägen den här dagen i skydd från kalla vindar och regn
den vindlande vägen genom kulverten, som känns så lång
jag kan den väl, många gånger har jag gått den
även här syns tidens gång
de gamla delarna, trånga mörka med gamla väggmålningar
de nyare, flerfiliga med gröna växter, ljus och konst
breda vägen under M-huset med sina tittskåp
små konstverk i oglaserad lera, bilder från vården, miniatyrer
ortopeddansen, journalarkiven med pyttesmå pärmar
smärtans ansikte mellan stela lakan av lera

Mina steg är trötta, måste vila
stannar en stund vid ett tittskåp
tittar igen på min favorit, ryggskottet
en pil in i en rygg, precis så det känns
vägen svänger åt höger, här har någon tappat en tröja
som en röd blodfläck lyser den mot gråa golvet
en man stannar till, vilsen i ett vägskäl
som i en labyrint, skylten syns inte
jag visar vägen, den trånga gången in mot A-huset
se, den kallas hörselgången, följ händerna
väggarnas målningar med teckenspråket
dolda budskap

Vi får vika åt sidan och lämna plats
snabba fötter i foträta skor, två vita änglar fraktar en säng
de talar lugnande till henne i sängen
en spillra av en människa, orolig, frågande
på väg från akuten till avdelningen
kanske en omväg till röntgen, de finns i tre olika hus
här är vägen

Via Dolorosa