Det var andra gången det skedde nu. Utanförskapet skar längs samma skåra. Hennes svävande hjärtslag associerade till sin inbindelse. Och särskildheten började bli vanemässig. Sedermera tog hon sig titeln Sekundsniderskan. Tiden tecknade djupnande spår i träslaget, vars blodkärl växte. Tornet av sten ruvade totalt väsensskilt - kunde icke fås att blomma. Persikodoftande tick-tack-tickade längtan... till gruppen på andra berget... fastän klyftan tycktes oöverkomlig. Himlen torde ha uppdelat änglamarkens schackbräde. Stora flickan hade redan blivit minsta gumman. Likaså minnena av Minutmakaren genomgick transformering. Under hans levnad hade Sekundsniderskan känt sig superstressad av gubbens långrandiga rutiner. Nu sökte hon just oändligheternas trygghetsskärvor.