Det var en gång tre goda ting, varav fjärde saken syntes ännu godare. Sekundsniderskan kunde inte låta bli att plocka blåklockan. Tilltaget blev hennes fall, från pyramidtoppen rakt igenom hyreshusets oändliga kvadratmetrar. Fjärde avsnittet snidades in i trilogin, förundransvärt ologiskt. Kortleken kom att föreställa Sekundsniderskan, klättrandes upp i Universum igen. Grep planeterna gjorde hennes fingrar. Kysste stjärnstrålarna försökte hennes läppar. Nu fanns visserligen världen lika mycket neri myrstackar och rävgryt. Deras labyrint tyckte hon sig färdigsprungit. En liten del av galaxen ville Sekundsniderskan bli. Glömde hon sin stora roll för Minutmakarens minne i Timtäljarens skapelser - såsom modellen bakom skojigaste månvarv?!