Jag samlar och samlar,
dag efter dag.
Jag står och tittar tyst och stilla på mitt verk.
Min skapelse, mitt berg.
Det påminner mig varje dag om min uppgift.
Det kallar på mig.
Ibland går jag bara förbi,
jag ser mitt berg periferin.
Då och då lägger jag till något.
Men när min samling börjar nå sitt slut,
och utrymmet inte räcker till,
ställer jag mig frågan om
jag ska minnas det genom ett fotografi?
Men jag inser att jag är den som
samlar på nytt, om och om igen..
Jag bestämmer mig för att gå och diska.