Du kan aldrig komma över dem,
och de kan aldrig kompenseras,
vilket du blott måste acceptera.
Sorg kan vara ödesdiger,
man kan sörja sig till döds,
och det blir inte bara ärr man aldrig kan bli av med,
utan även djupa sår som aldrig kan bli helade.
Det hjälper dock att gråta, om dock endast tillfälligt,
att gråta ut ordentligt är av högsta vikt dock,
liksom sår som måste blöda för att renas.
Man kan överleva sina ärr och sår i bästa fall
och lidande uthärda deras smärta,
men man kan ej någonsin förvänta sig
att någon gång bli av med dem för gott;
för sår av oersättliga förluster
måste göra ont för alltid genom ödets stämpel,
som en brännmärkning av ödets orättvisa.