När jag var liten grabb fick jag ibland följa med min pappa som var psykiater när han skulle inspektera s.k. vårdhem för kroniskt psykiskt sjuka.
Vårdhemmen var oftast belägna långt ute på landet i någon gammal herrgård.
Det var mycket spännande, när vi kom fram så brukade jag leka med barn till personalen som bodde i mindre hus intill vårdhemmet.
Patienterna såg man inte så mycket till, men några brukade sparka boll med oss och jag undrade alltid vad det var för fel på dom.
När jag frågade min far fick jag aldrig något ordentligt svar men jag tyckte det var konstigt att dom var intagna på vårdhemmet.
Det var mycket fint på vårdhemmen, ofta var de belägna vid någon sjö på fantastiskt vackra ställen , inomhus var det fina möbler och patienterna tycktes ha egna rum.
Föreståndaren, alltid en kvinna , hade stor respekt för min far som var noggrann och mycket mån om patienterna , om det var något som inte stod rätt till var han inte nådig.
På ett av vårdhemmen hade dom en hund som hette pojken, en gammal schäfer som var väldigt snäll som jag brukade leka med.
En gång när vi kom till hemmet så hade han just blivit biten av en huggorm och låg och flämtade , jag tyckte så synd om honom och satte mig tätt intill, strök hans päls och klappade hela tiden vi var där.
En del patienter skrev poesi som dom brukade pracka på min far, men han tog aldrig emot dom.
Några patienter lyckades emellertid stoppa in papper fullklottrade med dikter
under kofångaren på bilen där jag hittade dom förstås.
Min far ville inte att jag skulle läsa dom, men det gjorde jag ändå.
Dikterna var obegripliga för en liten grabb, men i dag när poesi helst skall vara obegriplig för att få bra kritik i media så kanske det hade varit något.
Synd att jag inte sparade några.