Olle Adolphsons sånger är vaxduk på köksbordet, korkmatta och stekos genom ett halvöppet hyreshusfönster i maj.

De är det vardagliga, invanda och sextiotalstrygga. Sångerna kommer alltid att slå an en sträng hos mig, alltid beröra mig starkt.

Ett slags svensk Lou Reed i bemärkelsen observatör, iakttagre, skildrare...

I min fantasi kan jag se sångerna sväva över Söders höjder i Stockholm men även över stadsdelen Brynäs här i Gävle. Södra Skeppsbron.

De är en del av mig. En facett i prismat.

"Det gåtfulla folket", som jag spelade på CD-spelaren en gång när min son och hans småttingpolare lekte utanför en våreftermiddag på nittiotalet. Den grep tag i mig på ett sätt som den aldrig gjorde när jag hörde den som barn. Nu var jag far och min son ett pyre.

Åren har gått sedan det visades testbild på tv och man kunde få höra Olle sjunga Beppes text om okända djur ("Och jag funderade mycket", som Ferlin skrev...) Eller när mormors radio spelades den fantastiska visan om mannen som skulle ta tåget hem. En klar favorit.

Tidlösa sånger. Men ändå inte. Kopplingen bakåt är gyllene. En annan tid, ett tryggare Sverige. Och far och jag handlade ägg av Alrik och Hilma.

LARZ GUSTAFSSON 10/5 2018