Bortom ormbunkar faller löven sakta obemärkt min axel
Plötsligt visar sig vårens skogar inte längre tunga i leran
Mina skor trampar upp stigar där huggormar inte längre når att bitas även om stinkande hundskit ändå hänger kvar i sulorna, vilket ingen kan styra över
Ett namn och ett efternamn väcker frön till blommor inte bara en gång
utan varje gång en paus i sinnet gör sig utrymme
Jag åker med för att jag omöjligt kan hindra det som sker
Det kommer till mig och jag väntar på att stigar trampats så tydliga att jag bara kan ägna mig åt att gå framåt