ibland ser jag något som påminner om dig, om att vi är från olika delar av världen och har så mycket att lära varandra. Hade. Så mycket att lära varandra. Om vi inte varit så olika.

korta snuttar får du av mig. Du gillar Snapchat för dess fluidity, jag hatar det av samma anledning. Jag blir påmind om att jag bara fick se dig i verklighetens tio sekunder, inte fick något att behålla, inga konversationer att printscreena.

Vi hade kunnat vara någonting, en sorglig operett, en Curt & Courtney love story, två söndriga människor som bara rev i varandras sår, jag bryr mig inte, kom hit och riv. Få det att blöda. Jag har varit orörd där det räknas så länge. Du fick mig att känna, något, visualiseringar, kanske, en gnutta av det minsta minsta hopp. Det är ingen annan som lyckats med det.

Jag var modig. Du var ärlig. Vi var båda bra för oss själva men dåliga för varandra. Jag bröts av att försöka ta mig igenom dina korsade armar. Du satte upp en mur och flyttade in bakom den, långt innan mig.
Men du var ärlig och jag är tacksam för det.
Och jag var modig och jag tackar mig själv för att jag vågade.

Vi var bra, ändå. Vi gjorde rätt.
Förlåt oss.