Vi befinner oss i Haparanda skärgård cirka en kvarts
båtfärd från hamnen i Riekkola naturvårdsreservat.
Och tiden är 70-tal.

- Amerikanska napp, hojtar min farbror.

Genast tänker man på en blå marlin eller svärdfisk.
Men här ute på gråsälsfjärden finns bara abborre, gädda
och mört. Så det fick bli att få upp gamabborren. Dessa
större firrar drar sakta men resolut, i en sugande rörelse,
ner korken. Jag och min några år yngre kusin ankrade
därför ekan intill farsans och farbroderns plastbåt med en
10 hästars Johnson. Dittills hade vi endast fått ett smärre
antal tusenbröder och en och annan mört.

- Jaha grabbar, här är abborrgrundet. Ser ni stenen längre
ut? Och ser ni Ernsts stuga? Vi ligger exakt utefter den
linjen. Därför har vi snart hinken full. Och det vore bättre
om ni ror till stugan och söker enris, så vi hinner röka
fisken till middan, tycker farsan.

Sagt och gjort, efter att en stund bara ha suttit och agnat
mask till några mörtar tar vi upp våra bambuspön och
ger så att säga, metandet på båten. Tre firrar har jag och
Christer i alla fall knåpat ihop och våra magar börjar
tänka rökt fisk. Farsan var ju specisk på att röka fisk och
framför oss ser vi lök och dopp i kopp och ett 17-tal
normalstora och härligt doftande rökta abborrar.

- Ta nu bunkan och morakniven och hämta lite enris.
Christer kan ju göra lite ved. Jag skär löken under tiden,
ropar morsan.

Vi gör vårt och morsan sätter eld i tunnan. Kort därefter
dyker bröderna upp och farsan uppmanar mig att hjälpa
till med rensandet. Tarmar åker ut och grovsalt in.
12 normalstora och 4 fyra större drasutar att röka. Mer får
inte plats i rökeriet. Resten ska grillas.

Och aldrig har mat smakat bättre än den gången
i skärgården, för en herrans massa år sen.