Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Touch my inner-child

Det är tystnaden nu och de öronbedövande ljuden i från den
som spräcker min trumhinna.
Jag måste öppna fönstret till verkligheten här utanför
även om jag helst gömmer mig bakom den neddragna persiennen.

Jag borde följa med mina vänner till parken i morgon.
Jag borde sluta vänta på dina sms.
Jag borde släppa in min ensamhet och inte vara rädd längre.
Det finns en sorgesam längtan inom oss att undvika smärta.
Det vi flyr i från är minnen av sår som redan tillfogats.
Det som gör ont är ekon av redan upplevda slag.
Det här hjärtat är tidigare krossat.
Den här själen är sedan länge rotlös och dyster.
Meningarna du sagt till mig är bara upprepningar av upplevelser från förr.

Allting jag skriver är samma sak jag skrev igår.
Och jag tappar alltid slutet när jag börjar
och början när jag slutar.
Jag vet inte hur jag ska stoppa ödet från att hända?
Jag vet inte hur jag ska kliva av, kliva vidare, steppa upp
och överlämna världen till en bättre plats till er.

Jag borde sitta mot husväggen i morgon bitti
Utsövd och oberörd.
Av att vi vill såra varandra och att ingen av oss längre orkar ta ansvar.
Jag borde dricka min cappuccino, röka min cigarett, sluta kolla mobilen, vägra att tänka, känna, leva, svara, sända.
Jag borde avgå från världen.
Lära mig från mina misstag och aldrig någonsin mer vara pojkvänsmaterial.
Sluta räcka till och duga och undra om någon hellre ville ha en annan trasig människa än den här.
Är inte vi alla detta?
Omplåstrade sårigheter från en annan tid?
som söker botemedel från nu?

I bland förmår jag mig inte mer än det.
I bland stannar jag i tystnaden som du väljer.
Oförmögen annat än att finnas i detta barn
jag har inom mig.
Präglad av ensamma, tysta tårar mot en varm kudde.

Jag önskar att du kunde älska mig då.




Fri vers (Fri form) av notsomad VIP
Läst 27 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2018-05-17 00:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

notsomad
notsomad VIP