Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pendeln

Solen hade ännu inte gått upp när jag gick ombord på tåget. Det fanns bara en annan person i vagnen, en medelålders kvinna klädd i svart. Hon hade satt sig på min plats, vilket störde mig ganska mycket. Jag kunde förstås inte be henne flytta på sig, eftersom platsen bara var ”min” i bemärkelsen att jag brukade sitta där. Men jag kanske kunde sätta mig intill henne för att snabbt ta över platsen när hon gick av. Hon kanske inte skulle så långt? Fast det vore ju konstigt att sätta sig just där när resten av vagnen var tom. Hon kunde få för sig att jag var farlig, kanske en rånare eller våldtäktsman, även om jag den här dagen var propert klädd i skjorta och slips och i övrigt ganska alldaglig. Jag stod villrådig och funderade på hur jag skulle göra, tills det hade dröjt för länge och jag blev tvungen att förbli stående. Kvinnan vände sig plötsligt mot mig med en vädjande, nästan rädd blick och glansiga ögon. Jag besvarade kort blicken med tillkämpad likgiltighet och vände mig sedan bort.

Vargen slickade omsorgsfullt sin högra tass. Jag såg mig nervöst omkring efter något slags vapen och såg ett paraply som någon hade ställt i en papperskorg. Jag gick snabbt dit och försökte rycka loss det, men det fastnade med spröten i korgen så de böjdes utåt och fastnade ännu mer ju hårdare jag drog. Vargen rörde sig inte, inte ens när dörren plötsligt öppnades och flera personer strömmade in i vagnen. En av dem, en äldre gladlynt man, skrattade högt när han såg vargen, höjde sin ena arm och vände sig runt mot de övriga och sa: ”Medpassagerare! Ha ha! Detta är sannerligen en ynnest!” Han och de övriga nyanlända ställde sig runt vargen och började sjunga lågmält på något främmande språk. Jag fick till slut loss paraplyet som nu spretade rejält åt alla håll. Genast rusade jag mot vargen och slog den i huvudet med paraplyet. Den vände sig långsamt mot mig men reagerade inte på något annat sätt. Kanske var paraplyet för lätt. Vargen såg dock ut att ha krympt lite. Passagerarna som stod runtom tittade bestört på mig och den gladlynte mannen sa: ”Lugna sig! Lustige och dråpeliga stämmer vi upp! Bäste borgare!” De övriga gjorde inte så mycket. En ung man med mycket bister blick mumlade oavbrutet mellan hårt sammanbitna tänder. Jag hörde inte vad han sa men det var uppenbart att han förbannade allt och alla. Det uppstod en stunds förvirring medan en liten kvinna försökte samla ihop paraplyet som hade fallit ner på golvet. Hon såg nervöst på mig med stora, runda ögon. Den äldre mannen fortsatte med utrop som ”Gamman och dråpel!” och liknande. 

Eftersom tåget var försenat, lämnade jag stationen i ett mycket jäktat tillstånd. Jag hade inte behövt vara så jäktad om inte den snabbaste vägen till kontoret var blockerad av tiggare. När jag skyndade genom den rätt trånga gränd jag var hänvisad till, såg jag dock till min bestörtning att det fanns en tiggare även där. Jag stannade upp på tillräckligt stort avstånd för att inte fångas av den vädjande, trasiga blicken, och tog fram min mobil. Jag letade upp en ringsignal, spelade upp den, låtsades svara och började prata högljutt med mobilen mot örat. Småspringande med telefonen tryckt mot högra örat och blicken envist vänd bort från tiggaren skyndade jag förbi. I samma ögonblick som jag passerade tiggaren kände jag ett plötsligt hugg av smärta i sidan, vilket fick mig att snubbla till och ofrivilligt fyra av en skarp blick mot tiggaren som besvarade den med ett svagt leende. Jag tittade efter något som kunde ha orsakat smärtan, men fann inget och tiggaren saknade armar. Lätt förödmjukad stammade jag fram något i det påhittade samtalet och fortsatte framåt i hög hastighet. Jag sa ”Vi hörs. Hej då,” till telefonen som faktiskt svarade. ”Visst”, sa den.

Det fanns inga trottoarer längs med gatan, så jag fick gå försiktigt för att inte falla ner i sidoschakten. Gatan smalnade av framåt och det började dyka upp stora, oregelbundna hål i stenläggningen som gjorde att jag fick hoppa lite då och då. Det gick inte att se hur djupa hålen var. Efter ett tag hade gatan smalnat av så mycket att jag var tvungen att gå sidledes för att komma någonstans. Några personer följde efter mig så jag blev extra stressad. Nu kunde jag inte längre se marken så jag missade att hoppa över en hålighet och föll, fast inte så långt, för jag rullade runt och landade stående på huvudgatan. Jag vände mig om och såg mina förföljare titta ut från sidogatan som nu var så smal att de inte kunde komma ut ur den, utan staplades ovanpå varandra med armarna famlande i luften framför dem. De var mycket bleka och deras ögon saknade iris. Fast när jag tittade efter lite närmare så tycktes de ha smält samman till en enda figur som såg ut som en svart bläckfisk med flera ögon och kanske åtta armar. Gatan slöts till slut helt och två av armarna klipptes av och föll ner på gatan. Det hördes ett högljutt gnyende inifrån den nyss stängda vägen. Jag tittade förtvivlat på de avklippta armarna, som såg ut som lätt hoptryckta, svarta läderrör som skälvde och ryckte till, och jag kände en mycket smärtsam, nästan outhärdlig sorg. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det hela var ytterst plågsamt och jag grät hejdlöst, desperat vädjande till omvärldens likgiltighet.

Fortfarande lätt andfådd slog jag mig ner på min vanliga plats i kontorslandskapet. Jag gick igenom posten och väckte datorn, samtidigt som jag började planera dagen. Bland annat borde jag prata med Ferdinand, en av projektledarna. Denne hade ett eget kontor eftersom han också var avdelningschef. Jag knackade på och gick in utan att vänta på svar. Ferdinand såg blek och allvarlig ut, men jag försäkrade honom att vi bara hade en tillfällig svacka i projektet och att det skulle ordna sig tämligen snart. Detta sa jag utan att egentligen veta om det var därför han var så spänd. Han var mycket yngre än jag och såg ännu yngre ut den här dagen för att han var så blek. I själva verket tycktes han må ganska illa. Det var väl därför han hade öppnat fönstret. Han var ganska kortväxt och stod med ena benet på en stol för att nå upp till den översta fönsterhaken. Uppenbarligen hade han tankarna på annat håll, för han mumlade något intetsägande till svar. Jag erbjöd mig att komma tillbaka senare och han nickade med blicken fäst på ett brev som låg på skrivbordet, vid sidan av ett foto av Pragborgen. Jag lämnade honom och jobbade på i någon timme. När jag hade ett någorlunda färdigt utkast återvände jag till Ferdinands kontor, men han var inte kvar. Han hade dock glömt att stänga fönstret.

Vår VD hade kallat in hela personalen till den stora hörsalen. Hon vankade oroligt fram och tillbaka på den lilla scenen medan vi gick in i salen och började sätta oss. Hennes klackar gjorde då och då små hål i scengolvet, vilket framkallade ihåligt pustande läten. En assistent rusade hela tiden efter och försökte få henne att titta på ett papper som han höll upp, men hon ignorerade både honom och papperet. Medan detta pågick på scenen och samtidigt som den rätt högljudda medarbetarstaben höll på att sätta sig ner, upptäckte jag en mörknande fläck i taket en liten bit framför VD:n. Fläcken tycktes långsamt bli större och buktade dessutom ner en smula så det bildades en mörk bula i taket. Ingen annan än jag tycktes lägga märke till den och jag funderade på om jag borde säga något. Innan jag hann bestämma mig, var det dock några längst fram som förskräckt började peka mot taket. VD:n stannade upp och hennes assistent frös liksom till med papperet i högsta hugg. Plötsligt började den mörka bölden spricka upp och en egendomligt kryddig doft spred sig i salen. Ur sprickan trängde ett flertal mörka varelser som kastade sig över de närmaste personerna och började massakrera dem, samtidigt som de avgav ett monotont mässande läte. Full panik bröt ut i salen och jag vände mig snabbt om och kastade mig ut genom dörren. Jag hörde smattret av automatvapen och vanmäktiga skrik, men vem som sköt och vem som skrek vet jag inte.

När jag kom hem på kvällen var jag oerhört trött. Jag förstod inte riktigt varför, men sa till min fru att jag behövde vila en stund. Jag gick och la mig på sängen, men innan jag hann somna kom en stor katt och la sig vid min sida. Den var nästan lika lång som jag, men ändå uppenbarligen ett ungdjur, för den hade mjuk, långhårig päls och stora ögon. Jag trodde först det var en tiger, men den hade inga ränder, utan fläckar som en leopard eller jaguar. Den la huvudet på min ena hand och jag blev lite rädd för att den skulle råka bita av den med sina mycket kraftiga käkar. Till slut lyckades jag dock somna och måste ha sovit hela natten. När jag vaknade på morgonen tänkte jag att jag borde göra mig av med katten på något sätt. ”Kanske om jag ger mig ut på stan …” tänkte jag. Jag klädde mig snabbt och gick ut. Katten följde mycket riktigt efter, men utan att bry sig nämnvärt om mig eller vad jag gjorde. När vi kom fram till torget, gick den helt enkelt åt ett annat håll och försvann i folkvimlet.

Tåget stannade med ett ryck. Efter en stund kom ett meddelande i högtalarna: ”Ja ... vi vet inte riktigt vad som har hänt. Vi har förlorat kontakten med stationen och avvaktar här tills vidare. Beklagar detta och vi återkommer med besked när vi vet mer.” Utanför tåget var det något som rörde sig i buskarna.




Prosa (Kortnovell) av Mats Gyllin VIP
Läst 112 gånger
Publicerad 2018-05-17 11:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mats Gyllin
Mats Gyllin VIP