Det är inte som att jag tvingas till brytpunkten, men jag går dit, frivilligt. Vi är inte samma som vi var. Jag har förändrats. Kanske har du också det, kanske har du stannat på samma punkt när jag har rört mig. Det gör inget, sånt händer. Vi är inte de vi trodde.

Idag färdas jag långt, långt bort från dig och allt du står för. Jag är ledsen, jag måste. Varenda gren jag går på knäcks i ditt knä. Jag har myror under huden, de kliar så. Tvinga mig inte att stanna.

Utanför, tonvis med skog. Tunna stammar dansar i vägdiket. Jag är klistrad vid skärmen, pratar med alla jag säger att jag hatar. Jag måste släppa men jag kan inte. Jag är så otroligt mänsklig i min rädsla för att bli lämnad.
Så jag håller kvar. Jag flyter bort men jag håller kvar, ett snöre knutet till lillfingret. För att kunna dra mig tillbaka, för att bli dragen tillbaka? Jag vet inte. Ingenting är klart längre. Inom mig skriker ett ord, ett ord bara, det är som att skivan har fastnat.