Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vi har ett ansvar både för oss själva men också för våra medmänniskor. Det att se till andras behov men också vara tydliga med de egna gör att förståelsen för varandra ökar.. Stigma kring våld i nära relationer är ett problem i samhället vi kan avhjälpa.


HÖR DEN SOM ROPAR OCH STRÄCK UT EN HJÄLPANDE HAND

Jag vill säga till en främmande kvinna ett vägledande ord. Jag vill Visa henne hur ta sig fram en bit på vägen. Visa henne att det finns människor som förstår och som vill henne väl. Sådant är det svårt att tro på när man levt i en destruktiv relation. Detta är mina ord till henne...

Jag förstår dig precis, jag har varit där och gått i terapi femton år, innan jag efter elva års tjatande på psykiatrin fick komma till kris och Traumacentrum då det låg på Danderyds sjukhus. Men än idag har jag vissa flaschback och minnesrubbningar, samt en del fysiska men. Det tog många år inna primärvården förstod hur somatiseringen gått till.

Du ska vara den du är. Lyssna mycket på dig själv och dina behov. Se till att du är väl förberedd i alla vårdkontakter, skriv ned saker du inte vill ta upp om och om igen. Det viktig är att känna sig hörd i din situation och det finns mycket vården kan göra idag. Kurser hålls inom psykiatrin om vad det innebär att leva med posttraumatiska minnen. Även vissa sjukdomstillstånd som är livshotande kan leda till posttraumatisk stress.

Det kan vara olika över landet hur utbildningen för patienter hålls eller inte. Jag har gått en sådan kurs, men visste redan mycket de tog upp. För mig blev det en påminnelse om sådant jag behövde påminnas om.

Jag önskar du kan se dig som en del i ett socialt och rikt liv i framtiden trots din tråkiga erfarenhet i livet. Vissa gånger behöver man dock börja om med sig själv då andra avprogrammerat ens egna egenskaper som man på många år inte vågat eller förmått stå upp för.

Att ett långt liv vara nedtryckt under våld och hot om våld eller svartsjuka kan ta så mycket på en människas hjärna att den blir påverkad så som om man drabbats av en stroke. Man slutar att tänka själv eller blir apatisk. Funktioner stängs av och kroppen orkar till sist inte bära den psykiska utsattheten jämte den fysiska misshandeln.

Sköt om dig och lycka till i framtiden!

 

Min syn på våld i nära relationer kontra det stigma som finns i samhället vill jag uttrycka mig om på följande sätt...

Det är få i vårt samhälle idag som kan leva sig in i den utsattes situation. Det finns stigma kring våld i nära relationer. Detta att inte låta sig ryckas med i samtal som problematiserar den utsatte är viktigt. Säg ifrån när andra börjar skylla våldet på de som blir våldsutsatta. Det våld vi talar om i nära relationer är mycket allvarligt. Våld leder till stress, kris och chock som i sin tur traumatiserar den drabbade. Att år ut och år in leva så sätter allt i en människa på prov.

Den som själv inte har genomlevt detta står utanför insikt och adekvat kunskap. Det är den utsatta som behöver stöd av samhället och då kan denne inte samtidigt hjälpa den som ska hjälpa att hjälpa den. Det är ju så det oftast går till. Den utsatte får stadigt i kontakt med vården förklara sig om och om igen. Både när den söker primärvården, akutmottagning eller psykiatrin. Senare om det leder till en anmälan kommer kontakten med socialtjänsten om den utsatte har barn, och med polisen, samt ett målsägandebiträde. Att då som utsatt vara den som ska om och igen berätta nöter ned psyket ännu mer. Men detta finns det mycket lite förståelse för. Om den utsatte inte klara av eller kan berätta om traumat tolkas det oftast till den drabbades nackdel. Detta är mycket olyckligt då det egentligen handlar om psykiskt illamående, stress och press i denna situations karaktär. Pressa aldrig ett offer det är samma som att trampa på någons ben som nyligen brutits. Det förstår nog alla innerst inne.

Vi ska kom ihåg att den som levt under våld eller hot om våld i en svartsjuk relation har straffats för att ha sökt hjälp, eller ens haft en tanke på det. Därför kan det inte ligga i den traumatiserades ansvar att berätta om och om igen. Den traumatiserade är ju under chock och i ett allvarligt psykiskt dilemma gentemot förövaren. Barn kanske är  inblandade dessutom och i många fall är de kvar hos förövaren. Vilken press sätter inte det på den utsatte?

Jag har levt igenom detta några år i mitt liv, att känna mig värd ingenting. Mina tankar var det fel på liksom mina prestationer liksom de som var mina vänner inte dög. Varenda arbetskamrat och innan det studiekamrat skulle han ha koll på. Till sist kunde jag inte vidmakthålla ärliga öppna relationer med vänner utan att min man fick det till att dessa, män som kvinnor var potentiella älskare, älskarinnor. Det var fruktansvärt hur hans beteende plötsligt förändrades över några timmar då han började misstänka någon i sitt huvud. Detta ledde till att själv "raggade" på mina väninnor som han dessutom fick i säng, och så förlorade jag dem...

Att ta mig ur blev helt och hållet min egen uppgift. Det fanns ingen till stöd. Stigmat var större då under nittiotalet än det är idag. Men direkt efter jag lämnat min man nosade sig ännu en förövare in i mitt liv. Han kändes först som en räddare i nöden. Han motade bort min svartsjuke föredetta. Jag kopplade av totalt och plötsligt efter sju månader tillsammans slog fällan igen. Därför vet jag idag att stöd är av yttersta vikt för att få till ett sunt liv igen. Hade jag fått stöd när jag lämnade min dåvarande man hade jag med största sannolikhet inte direkt gått in i en destruktiv relation. Jag hade då fått bli hörd, och visats medkänsla vilket hade förhindrat att min självkänsla fortsatt varit låg.

Med stöd had jag rest mig upp. Med stöd och hjälp hade jag inte sett ned på mig själv mer. Men då fanns ingen kunskap eller hjälp att få efter att ha levt med en svartsjuk våldsam man. Jag trodde som många sagt att det var mitt eget fel. Och den känslan blev tatuerade in i mig efter jag lämnat den andre mannen efter två år. Då hade också han brutit ned mig och stigmat i samhället vidmakthöll mig i känslorna av att det var mitt eget fel. Vilket är oerhört grymt att försätta en medmänniska i.

På kris och Traumacentrum fick jag en ny bild av min del i relationen jag haft med min man och mannen jag träffat efter honom. Jag fick förståelse för även samhällets normföskjutningsprocess liksom normaliseringsprocesser och hur de utvecklas.

För dessa svartsjuka individer, som även kan vara en kvinna. De lider av schizoid paranoia och detta är så som jag ser det en folksjukdom. Den leder till döden ibland och ofta leder den till utsträckt fysiskt lidande för alla parter som har med denne individ att göra. Ibland leder den till självmord antingen för dennes partner eller hos den som lider av schizoid paranoia. Denna  Schizoida paranoia som svartsjukan är kan inte ses längre som att det är den utsattes eget fel. Och den utsatte måste få veta tidigt, så tidigt som möjligt. Helst gärna innan man går in i en relation bör man veta vad svartsjukan kan göra med människan både för en själv och andra. Dessutom ges råd om vart man ska söka hjälp och när det är dags.

Från att ha varit en framgångsrik och framåt kvinna togs jag ned till en medioker nivå. Självkänslan brast och alla mina planer för en god framtid raserades. Våldet styrde hela mitt sätt att tänka och se på mig själv. Utan undantag är svartsjuka med våldstendenser det absolut svåraste som jag tycker att en människa kan genomleva, förutom krig. 

Tänk att varje dag kämpa och allt du gör för att göra rätt kommer att dömas ut. Alla goda relationer du får med vänner, arbetskamrater kommer att göras till något fult och äckligt. Du kommer att veta hur mycket stryk du ska få om du så mycket som yppar din egen åsikt. Vad gäller att stå upp för dina barn emot denna kommer att leda till smäll på smäll. Tenderar denne att slå barnen drar alla stridsmuskler sig samman. Du är ständigt beredd på att bli slagen. Adrenalinnivån i kroppen som ökar för varje slag du inte slår igen för, gör att din kropp istället sakta mals ned inifrån. Och hur många socialarbetare, psykologer, terapeuter, poliser, förhörsledare och målsägandebiträden känner till dessa dolda mekanismer? Därför är det avhängigt hur mycket andra i den utsattes omgivning vet.

Stigmat att "hon har väl bett om det" eller när andra väninnor problematiserar den utsatta väninnan. De sprider "Skitsnack" istället för att hjälpa henne att gå där ifrån. Att stötta henne i att bryta betyder att; inget dömande får yppas om henne, för då drar hon öronen åt sig. Det är en avvägning att säga "men lämna honom bara då" eller att säga "det finns hjälpcentran för att bryta, vill du att jag ringer eller ringer du, ska jag ta fram numret?". Hjälp ska inte vara i form av krav eller motprestationen - tex nu har jag gett dig så många goda råd att, nu är du inte min vän längre om du inte lämnar honom, för lämnar du inte honom då lämnar jag dig - vem blir hjälpt av det? Men så är många sk "hjälpare", tyvärr självutnämnda, emot den som har fastnat i en destruktiv relation. Är det att hjälpa är frågan?

Alla vill tro gott om andra mer eller mindre. Vi vet vad främlingsfientlighet har för konsekvenser. Men ovanligt är det inte att kvinnan/ den som utsätts för våld i nära relationer sedan utsätts av omgivningen för ett  ailienfineringfrämlingsskap. Där omgivningen just gör denna utsatta till en problemindivid med samarbetssvårigheter och en som inte beter sig normalt. Men skulle du själv kunna bete dig normalt efter år av våld, hot om våld och svartsjuka? Det tror jag inte att någon kan.

Det finns ingen utmaning i livet så stor som att lämna en svartsjuk våldsman men ändå ses detta att ha gjort det inte som någon större bravad. Istället kommer frågan "Hur kunde du leva med en sådan, eller hur blev du ens kär i en sådan som han?" Vart finns logiken i att å ena sidan hjälpa och å andra sidan trampa på den som faktiskt lämnat sin plågoande? Det är den stora frågan här.

När hjälper det att hjälpa? Det finns en icke fråga i allt detta som ni märker att jag undviker aktivt. Den låter så här. Vem tar hand om att fråga mannen vad han håller på med? Vad är det för hjälp som egentligen behövs? 

En man som återfaller dag efter dag i våld mot sin partner, eller en kvinna kan det också vara. Det är ju den som skall sägas till och ställas frågor till och om. Det är förövaren som borde av alla tas itu med och inte offret. Här i detta ser hela samhällets frånvaro av insatser lika ut. Offret förhörs och ställs emot väggen och ifrågasätts när den äntligen vågat och orkat söka hjälp. Men vart i förebyggande syfte att låta någon enda medborgar genomlida detta finns det preventiva insatser? Vad görs för att motverka och förebygga våld i nära relationer? Att upptäcka våld i nära relationer det är en sak, att sluta föda stigmat kring det en annan, och det tredje är faktiskt att se till att ingen drabbas i framtiden. Nollvision för våld i nära relationer tycker jag är ett steg i rätt riktning! 

 

 




Övriga genrer av Solstrale VIP
Läst 303 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2018-05-17 15:24



Bookmark and Share


  Öknens Ros VIP
Oerhört bra och inträngande beskrivning av hur en svartsjuk/våldsbenägen man kan manipulera och plåga sin partner. Att det finns såna kvinnor också, jo, jag har i min närhet en som hör till den här kategorin människor.

Allt gott till dig!
2018-05-17
  > Nästa text
< Föregående

Solstrale
Solstrale VIP