Jag vet inte hur många gånger jag har fått mitt hjärta krossat. Jag vet inte heller om det är jag som har ett oerhört skört hjärta. Eller om det handlar om att majoriteten av de jag valt att ge mitt hjärta till, behandlar det extremt oförsiktigt.
Jag kan bli arg när jag tänker på det. Men mest blir jag sorgsen. Att ge någon sitt hjärta är det finaste en människa kan göra. "Här, ta det vackraste jag har" och helt utan eftertanke ger jag bort det. För att inse att personen inte är så försiktig med det, faktiskt inte alls. Och så får jag tillbaka det, helt i asymmetriska bitar och som är ungefär lika svåra att lappa ihop som ett hundratusenbitars-pussel.

Då önskar jag att personen iallafall hade tagit sig tiden att skriva "ur funktion" på en rosa post-it-lapp som jag hade kunnat använda.