det fanns en tid då elden inte brände och då allting stämde
men det var innan allting hände
jag blev tonåring och den vind jag gick med vände
plötsligt stod där någon som jag inte alls kände

jag stirrade hatet i vitögat och jag skrek ”Släck”
hatet skrattade när han fyllde mina ögon med bläck
med tiden kändes det okej för jag var ändå alltid väck
det var så enkelt att byta ut ångest mot vita sträck

mina tankar gillar att klä sig i blått
dem gillar att ta ansvar för de brott som hatet begått
min själ har tappat kraften och jag mår som jag aldrig förut mått
jag önskar att jag kunde spränga mitt luftslott

nere vid havet bad jag en bön om att få bli ett med naturen
vi skildes åt då hatet lämnade mig i den svarta regnskuren
träden ville älska mig men jag stod med dumstruten på och väntade lydigt i tamburen
på att solen en vacker dag skulle förmå sig att kasta ljus över muren

och mitt hjärtas fågel skrek av tystnad i den låsta buren