Tillvaron präglas av veckor.

Veckor av ingenting

För mig är allt likadant.

Dag ut och dag in.

Runt om surrar ett pågående liv.

Något sorts perifert existerande ser jag i ögonvrån.

Men

Jag märker inget av det
Jag är för trött.

Utmattningen omsluter hela mitt jag.

Dova smärtor tar girigt plats på olika ställen av min kropp .

Jag motar bort dem. Stänger dem ute men stundom tar de bara över och pockar på min uppmärksamhet.

Som om de ville vara min vän, tränga sig på som en objuden, oönskad gäst, eller som en bara alltför bekant fiende.

De tröttar hursomhelst.

Jag finner ingen mening.

Livet river på och jag klamrar mig krampaktigt fast.

Måste hänga kvar.

Greppa den där sista livlinan, bojen , fallskärmen eller vad det nu är som kan förlösa mig i mitt icketillstånd.

Det fläktar på balkongen.

Trädkronans blad vajar i vinden.

Maj månad, porten till sommaren, öppnar varmt sin famn och lockar mig till dans.

Artigt men bestämt tackar jag nej och återgår till min djupa dvala.

Jag har ingen plats.

Inte nu.

Inte sen.