Din blick är trygghetens valv,
en forsande nyfikenhet,
som om våra ögonkast är de första,
draperade i en livstid av förtrolighet,
som dioptaser ackompanjerade av fräknar,
om kinderna Cassiopeja å Svanen dansa,
å utmed nästippen Lilla Björnen hoppa.

Läppar som tålmodigt kartlägger min kropp,
var å en som tatuerade landmärken,
(lämnar mina något på dig?)
i famnen vi vilar i tystnad,
vår andning stöpt ur samma entitet,
hår som ett ömsint pilträd,
där lockarna en soluppgång vagga.

I dina händer pulserar Nilen,
å rinner vidare i mig,
ledsagas genom tid å rum,
jag lånar en röst,
å återvänder till din barm,
där övriga stjärnhimlen utspelar sig.
Kontakt.

Tänk om.
Du är en dagboksanteckning som inte blev av,
så jag fortsätter älska i parentes.