Aktören drar på sig sin dramamin och äntrar
världsscenen. En andäktig väntan är över.
Stora bevingade ord ska nu ljuda genom salongen.
En följetong om världens tillstånd kommer att rullas
ut och få sin upplösning. Skådespelet förväntas
visualisera, ifrågasätta och konsekvensbeslå.

Men av det hela blir intet. Publiken känner inte igen
gestalten och den stundtals talande tystnaden.
För aktören känns det som att inte längre beröra.
Ur sorlet kommer dock en gladlynt och spontan
kommentar: ” Stod inget om att minimalism var
teaterns nya giv.”
För flertalet går det då upp en talgdank och
succén är given.