Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Phantasmagoria


”Om livet är att leva, vad är då döden om inte att vara död? För det finns väl inte någon bro mellan dessa två diffusa och abstrakta tillstånd som förenar dem med varandra, en bro mellan parallella världar?” -Guillermo Cazcarro inför världskongressen augusti 2036.

En av mina närmsta vänner, Jeremiah Carter, gav mig en sällsam upplevelse för många år sedan som jag aldrig kommer att glömma. Jeremiah var docent i litteratur vetenskap och för övrigt en fantastisk människa. Nu finns han inte längre, inte jag heller. Vår vänskap sträckte sig ända från barndomen. Vi har delat många upplevelser tillsammans, men den jag nu tänker berätta om l iknar ingenting annat.
Vi firade vår födelsedag tillsammans eftersom vi lustigt nog fyllde år på samma dag. Det är inget konstigt alls med det. Ibland vävs liv samman och öden går ihop. Vi åt en utsökt bouillabaisse som vi lagat tillsammans hemma hos Jeremiah. Till maten drack vi en fin flaska Tavel, efteråt kaffe och likör ute på verandan med utsikt över hans spegelblanka sjö. Det hade börjat skymma. Det var en fin kväll.
Jag gav Jeremiah en bok om sällsynta träd i Sydamerika, en raritet ifrån 40-talet som han länge sökt efter men inte lyckats finna. Jag hade mina kontakter och han sina. Jeremiah blev överlycklig. Han gav mig ett elfenbensvitt visitkort med guldversaler. Vackert typsnitt. Kortet hade en känsla av mystik. Det stod ett namn:

Isaak Lefebvre
12 Covent Street
EC2PAA
12:00
25/09.

Jeremiah hade en tendens att vara gåtfull och mystisk av sig. Vanligtvis brukade jag ha något sorts hum om vad han höll på med, men den här gången svävade jag verkligen i ovisshet.
"Okej, nu får du nog hjälpa mig lite på traven Jeremiah. Vad är det här?" frågade jag nyfiket.
"Jag ville ge dig något speciellt.” sa han och såg mig i ögonen med en otvetydig högtidlighet. Han fortsatte "Har du hört talas om Isaak Lefebvre?”
Jag skakade på huvudet.
"Berätta!"
Jeremiah tände en av sina turkiska cigaretter och lutade sig förnöjt tillbaka i stolen, som om han stod i begrepp att berätta en spännande historia.
"Isaak Lefebvre är en judisk magiker med den unika förmågan att ta kontakt med andevärlden och frammana de hädangångna." Jag skrattade till en smula. Det lät oavsiktligt hånfullt.
"Förlåt mig, Jeremiah, men du vet vad jag tror om sånt där."
"Jag vet, jag vet. Men tro mig, Lefebvre är unik. Jag har själv aldrig sett något liknande.” Fortsatte han och smuttade lite på sin likör.
"Okej, låt gå för det. Hur gör han?"
"Jag kommer till det... Lefebvre arbetar även åt polisen som fotograf. Han fotograferar brottsplatser och de döda." Här gjorde Jeremiah en paus och rätade på sig i stolen. "Nu kommer jag fram till vad som vid första anblicken kan förefalla en smula oetiskt. Men jag ber dig, ha överseende. Ibland, när tillfället känns rätt, det vill säga när han får en föraning, händer det att Lefebvre behåller originalen och lämnar kopiorna kvar åt polisen. Han kallar det sin samling av vilsekomna själar."
"Vad gör han med bilderna?"
"Han binder samman dem till längre sekvenser, stoppar in dem i en phantasmagoria och projicerar ut dem mot väggen."
"Är det allt?" frågade jag.
"Nej, han läser några rader ur en bok som sägs vara besläktad med Sefir Vetshirah. Det finns endast två kanske tre exemplar i hela världen. Boken sägs vara skriven innan vare sig ord eller skrifter fanns. Ja, innan begynnelsen."
Jag hade knappt märkt det själv men det hade börjat mörkna runt omkring oss och stjärnor framträdde på himlen.
"Vad händer sen?" frågade jag med en underliggande nyfikenhet i rösten.
"Man måste uppleva det själv för att förstå det." Jeremiah drack upp sin likör och tog ett bloss från sin cigarrett. "Guillermo... jag såg Henrys själ."
Jag höll på att tappa greppet om mitt glas. Henry, jag hade inte hört hans namn på så många år.
"Jeremiah, jag vet inte om jag..."
Jeremiah höjde sin hand.
"Jag träffade Lefebvre på en tillställning i Paris för några år sedan. Jag fick ett infall och berättade om Henry. Först sa han inget speciellt, men mot slutet av kvällen gick han fram till mig och sa: 'jag vet vem er bror är. Han lever och vill väldigt gärna tala med er.’ Du kanske kan förstå min förvirring.” sa Jeremiah och fyllde på sitt glas.
"Lever?" Jeremiah nickade gåtfullt.
"Jag blev lika förvånad som du över ordvalet. Hur som helst, det visade sig att Lefebvre hade varit där den där dagen och fotograferat åt polisen. Är inte det helt jävla galet?"
Henry hade varit död i 27 år. Jag och Jeremiah var jämngamla och fyllde 47 år den där kvällen. Nu var jag plötsligt tillbaka i Bronx 27 år tidigare. Vi var oskiljaktiga, en osviklig trio. Men så hände något som ändrade på allt det där för all tid framöver. En sen eftermiddag när Henry var på väg hem från sin flickvän Annabelle, blev han rånmördad, skjuten i bröstet två gånger för ynka 20 dollars skull. Det var som om någon slet ut hjärtat ur kroppen på mig när jag fick höra vad som hade hänt. Han har aldrig lämnat mitt medvetande sedan dess.
"Fick du se bilderna?" frågade jag lågmält.
"Ja... jag fick se dem."
"Kändes det inte konstigt att se din egen bror på det där sättet?"
Jeremiah vred på sig i stolen.
"Självfallet. Det var förkrossande. Men så började bilderna förändras."
"På vilket sätt?"
Jeremiah log ett halvhjärtat leende.
"Här infinner sig min vanmakt som berättare. Det går helt enkelt inte att beskriva med ord. Jag är ledsen. Du måste se det med egna ögon."
Tankfullt blickade jag ut över den svarta sjön och upp mot stjärnorna. Jag visste inte om jag skulle bli upprörd eller tycka synd om honom.
"Jag tänker inte ljuga för dig, Jeremiah. Om jag gör det här så gör jag det för din skull." Jeremiah fyllde på våra glas igen och drog finurligt på läpparna.
"Vet du vad han sa till mig förresten, efteråt? Han sa: 'Ta med din vän hit också, spanjoren. Då blir cirkeln sluten.’ Jag hade aldrig berättat om dig, Guillermo."
Vi satt uppe hela natten och drack. Det var en speciell kväll som slutade i gryningsljus.
Isaak Lefebvre bodde i centrala London. Det blev en bilfärd på några timmar. Vi pratade gamla minnen och lyssnade på låtar från förr. Tunga, gråa molntäcken hängde över hela London när vi körde in i staden. Det såg domedagsliknande ut. Jag kom att tänka på Borges och hur han jämförde London med en stor labyrint. Personligen har jag aldrig gillat storstäder. De får mig att tänka på zombiehärdar och virusepidemier, dystopi. Det var en av många orsaker till att det var så skönt att komma ifrån New York och flytta ut på den engelska landsbygden. Jag var matematiker och anställd på en högstadieskola i närheten av Brockham. Usel lön men underbar atmosfär, fina människor. Det passade mig utmärkt. Mer än så krävde jag inte av livet.
Jeremiah körde in på Covent street och parkerade utanför ett grått lägenhetshus, gammalt och fint. Sju våningar. Lefebvre bodde på femte. Jeremiah stängde av motorn.
"Sådär ja, då var vi framme." plötsligt började jag bli lite nervös.
"Och nu?"
"Du går in till Lefebvre så väntar jag i bilen under tiden, han tar aldrig emot mer än en person i taget. Kom ihåg att han har tendens att blanda språk frikostigt. Ibland kommer han att tilltala dig på spanska, ibland franska, ibland engelska... man vet aldrig säkert."
Jag knäppte upp bältet, öppnade bildörren och klev ut på trottoaren. Innan jag gick fram till porten kastade jag en vemodig blick upp mot den mörkgråa Londonhimlen. Det fanns en porttelefon. Lefebvre hade tilldelats nummer tolv. Jag tryckte på knappen och det surrade till i högtalaren. Några signaler senare svarade en hes röst:
"Lefebvre! Vem där?"
"God dag Lefebvre. Det är Guillermo. Carters vän. Vi..."
Samtalet bröts. Några sekunder senare klickade det till i portlåset. Jag kastade en sista blick över axeln på Jeremiah som satt i bilen och log mot mig. Sedan öppnade jag dörren och gick in. Som sagt var det tal om ett mycket gammalt hus. Trapphuset doftade som ett museum. Det fanns ingen hiss. Jag började gå upp för trapporna. Min kondition var inte längre vad jag förväntat mig.
Alla dörrar på femte våningen, förutom Lefebvres, var gråa med silvernummer. Lefebvres dörr var svart och numret var av guld. Dörren såg uråldrig ut. Jag ville minnas att Jeremiah sagt att den skurits ut från ett fyratusen år gammalt redwoodträd. Jag knackade på. Dörren kändes som bark mot huden. Det gick en minut. Ingen öppnade. Jag knackade igen. Långsamt öppnades dörren på glänt. En guldkedja låste fast dörren i karmen.
"Namn?" Det var samma hesa röst som i porttelefonen.
"Guillermo."
Kedjan rycktes loss och dörren gled upp.
"Entra Guillermo, entra."
Jag klev in och stängde dörren bakom mig. Isaak Lefebvre var en kort man i 65-årsåldern, med stor rufsig kalufs på huvudet, långt skägg, stålgrå ögon och mycket blek hy. Hans kläder var slitna och bohemiska. Det var hål i tofflorna så att tårna stack ut som små sniglar ur sina skal. Hallen vi stod i var lång och mörk och på väggarna hängde stora oljemålningar som porträtterade en helt annan tid, en helt annan värld. Religiösa och mytologiska inslag som satte både skräck och förtjusning i mig. Lägenheten var inredd med tunga mörka trämöbler som såg ut att vara värda en smärre förmögenhet. Hela lägenheten hade samma känsla av mystik som visitkortet. Jag inbillade mig till och med att den hade samma doft.
"Sigueme” sade Isaak och vinkade åt mig att följa efter honom. Han stannade framför en uråldrig byrå på vilken det låg en stor gästbok. Han tog fram en svart reservoarpenna från bröstfickan och gav mig den. "Skriv ditt namn, är du snäll.”
Jag tog emot pennan. Högra sidan var tom, den vänstra nätt och jämt påbörjad. Jag såg Jeremiahs namn. Det var tre namn emellan oss. Vid sidan av alla namn fanns en symbol. Min gissning var att den var ditritad av Isaak själv. Vad de betydde visste jag inte. Jag skrev mitt namn med stadig hand. Guillermo Cazcarro. Sedan gav jag tillbaka pennan till Isaak.
"Merci Guillermo, suivez moi s'il vous plait."
Nu när jag gick strax bakom honom såg jag hur kort han verkligen var. Minst ett huvud kortare än jag, och jag var allt annat än lång. Lägenheten var fantastisk. Jag önskar att jag hade haft mer tid att beskriva den. Lefebvre kunde inte vara annat än en välbärgad man. Hela hans hem var ett museum av mystiska och ockulta ting. Man skulle kunnat gå där hela dagen bara för att se på inredningen och alla makabra och fascinerande objekt. Jag såg en spegel som måste ha varit minst tusen år gammal och en ljuskrona som såg ut att härstamma från självaste renässansen. Jag såg en liten golem i sten och en massa andra byst vars stränga och övermänskliga ansikten ingöt lika mycket obehag som förtjusning i mig. Ett av dem såg ut att föreställa Judah Loew ben Bezalel.
"Algo para beber?" sa Lefebvre och log mot mig.
"Nej tack" sa jag utan att kunna slita blicken från min makabra omgivning. Jag såg flera föremål som påminde om abraxasstenar respektive ett mänskligt kranium. Jag såg en spegel som bara reflekterade vissa delar av rummet och samtidigt fördubblade det. Det fanns kristaller här och var som var mycket vackra.
Vi klev in i biblioteket. Det var imponerande. Böcker från golv till tak. Mitt i rummet stod en sliten gammal skinnfåtölj.
"Sätt dig i den där" sa Lefebvre och pekade på fåtöljen.
Jag gjorde som han sa. Den var väldigt bekväm och knarrade som en gammal lädersko. Lefebvre försvann in i vad som verkade vara hans kök. Jag hörde klingandet av porslin. Jag såg mig omkring i det vackra biblioteket. Det kändes som om jag befann mig på en inspelningsplats av en film som handlade om magi och trolldom. Jag började svettas om händerna. Vad var det jag höll på med egentligen? Vad var det jag lät mig själv utsättas för? Isaak Lefebvre var naturligtvis ingenting annat än en bedragare, en charlatan, och nu stod han i begrepp att spela mig ett av sina illusoriska spratt. Jag skulle bli utsatt för lite hokus pokus, så var det.
Lefebvre kom tillbaka ut från köket. Han höll i en svart tekopp som stod på en assiett.
"Varsågod, drick det här" sa han och erbjöd mig koppen.
"Vad är det för något?"
Lefebvre skrattade.
"Litar ni inte på mig?" Jag log.
"För all del, jag litar inte på någon, inte ens mig själv."
"Klokt förmodar jag. I den här världen kan man inte lita på någon, ja inte ens sig själv. Det jag håller i min hand är ett slags örtte som kommer att göra era sinnen mottagliga för översinnliga impulser. Helt ofarligt, jag försäkrar er." sa Lefebvre och sträckte på nytt fram koppen mot mig. Jag skakade på huvudet och viftade avvärjande med handen.
"Jag vill inte inta några substanser som kan påverka eller förvränga min verklighetsupp-fattning. Med all respekt Mr Lefebvre, om det ni gör är på riktigt, om magi verkligen existerar, så behövs inga droger för att framhäva den.” sa jag och såg honom vänligt men bestämt i ögonen. Lefebvre skrattade muntert igen.
"Så sant min vän, så sant. Ni är en man av övertygelse. Om era sinnen är tillräckligt lyhörda ska det nog inte vara något problem. Er vän Jeremiah nämnde att ni är matematiker, stämmer det?" sa Lefebvre och ställde ifrån sig koppen på ett litet bord i närheten. Jag vet inte varför men jag började gilla honom lite. Han utstrålade någon form av energi, en karisma som klädde mitt inre med en känsla av glädje och trygghet. Hans leenden var inte falska som vissa andras.
"Det stämmer."
"Då borde väl ni om någon veta att det finns parallella världar. Känner ni till alef förresten?"
Jag nickade.
"Bara vagt. Matematisk mystik är inte riktigt mitt bord. Är det inte något slags kardinaltal för oändlighet om jag inte minns fel?"
"Något åt det hållet ja. Man skulle också kunna kalla det för universums mittpunkt, en plats där allt sammanstrålar och blir ett. Hrm. Hur som helst... min tanke med allt detta är följande: om man nu verkligen kan bevisa existensen av en potentiell oändlighet med hjälp av något så diffust som ett matematiskt axiom, borde man inte då kunna påvisa samma existens av magi med hjälp av samma trubbiga medel? För tro mig, Guillermo, magi existerar. Jag försäkrar er. Faktum är att jag strax ska bevisa det för er."
"Varsågod övertyga mig.” sa jag och log retsamt. Lefebvre gick målmedvetet fram till en av bokhyllorna och drog ut en svart skinninbunden bok. Han höll den framför mig.
"Här har du en del av beviset. Få människor i den här världen har fått äran att ens vidröra det här föremålet. Det finns bara två exemplar i hela världen. Öppna dina händer Guillermo så ska du få äran att bli en av dessa människor."
Jag tog emot boken utan större vördnad. Den hade ingen titel och såg ut att vara uråldrig. Jag vågade knappt öppna den av rädsla för att den skulle gå sönder. Den såg ut att vara skriven med gåspenna och bläck, av samma hand från början till slut. Vacker handstil, skrämmande symmetrisk. Jag fick en matematisk känsla när jag såg textens struktur. Ett kort ögonblick fick jag en upplevelse som översteg det vanliga, en låga av någonting tändes i djupet av mitt medvetande och slocknade igen.
"Vad är det för språk?" sa jag och drog pekfingret längs raderna.
"Svårt att säga. Kanske en blandning av arameiska, hebreiska och sumeriska. Det är ett språk som inte längre existerar. Det tog mig många år att överhuvudtaget tolka det."
Jag kunde föreställa mig Jeremiahs fascination när han höll boken i sina händer. Plötsligt kändes min gåva om sällsynta träd från 40-talet som en vindpust i jämförelse.
"Det du håller i dina händer är äldre än tiden broder." tillade Lefebvre.
"Vad står det i den?”
"Svaren på människans största frågor, om universums tillblivelse, om vad som fanns innan, däremellan och efter. Svaren på alla frågor du någonsin ställt dig själv. Därtill innehåller den ca 3600 magiska verser som får verklighetens lagar att böja sig för dig.” sa Lefebvre med en betonande högtidlighet som fick hans röst att skälva en aning.
"Hur går något sådant till?"
"Det är svårt. Man måste nå upp till en bestämd frekvens med rösten. Men det är långt ifrån allt. Ljuset är minst lika viktigt. Ljuset måste befinna sig på en bestämd våglängd när ljusvågorna träffar dina näthinnor för att du ska kunna se förändringarna i rummet, elektromagnetiska fält, ultraviolett strålning och så vidare. Alla spektra är inblandade. Du har väl hört talas om blåmesen förresten? Den har ett blått sken runt sig för att locka till sig sin partner. Osynligt för människoögat förvisso men med rätt teknik så... nåja, hursomhelst, var var jag nu någonstans? Ja just det... därtill använder jag mig av speciella algoritmer när jag binder samman filmsekvensen i phantasmagorian. Resten är ren vetenskap, käre broder."
Jag log, stängde försiktigt igen boken och gav tillbaka den till Lefebvre.
"Tack för att jag fick titta i den. Vad händer nu?"
Lefebvre drog finurligt på läpparna.
"Nu, min gode vän, nu är det dags för lite magi."
Han släckte lamporna och tryckte på en svart knapp på väggen. En stor mörkläggningsgardin åkte ner över bibliotekets fönster och lade hela rummet i mörker. Lefebvre drog ned en filmduk på väggen framför mig och gick sedan iväg. I förbifarten sa han: "Om det är något så ring bara i klockan."
Bredvid mig till höger stod en gammal hederlig ringklocka på ett soffbord. Jag fnyste åt tanken att använda den. Det blev tyst en lång stund. Plötsligt kastades ett ljussken mot filmduken. Det var som att sitta i en biograf. Jag märkte att jag började få handsvett igen. Några lampor i taket dimrades upp i alla möjliga olika nyanser. Jag kunde höra surret från phantasmagorian i rummet bakom mig. Till en början var det egendomliga ljuset som kom från de små lamporna uppe i taket obehagligt för ögonen, men man vande sig ganska snabbt. Det var knappt skönjbart men ändå där. Plötsligt hördes ett pipljud i tre olika lägen från alla håll. Inbyggda högtalare, gissade jag. Kort därefter började det spraka som när man ställer in en radio.
"Guillermo, nu börjar jag."
Det var Lefebvres röst och den kom från högtalarna. Strax därefter emanerade en bild på filmduken. Det var Henry. Han låg på marken i en onaturlig ställning, marken i Bronx för 27 år sedan. Det var fruktansvärt obehagligt att se. Jag ville hålla för ögonen men jag kunde inte röra mig. På hans tröja syntes en stor mörk fläck, blod. Lyckligtvis var bilden svartvit. Jag ville inte se det röda.
Lefebvres röst kom tillbaka, men med ett helt annat språk den här gången, ett språk som var okänt för mig. Orden som kom ut ur hans mun kunde lika gärna ha varit betydelselösa. Personligen tyckte jag att det påminde om någon slags Chem , eller ett mässande under en katolsk ceremoni. Jag hade även hört vissa tibetanska munkar mässa på ett snarlikt sätt. Inte förrän nu märkte jag att Lefebvres röst var vacker. I ett annat liv, i en annan värld, kunde han utan tvivel blivit en sångare, en Johnny Cash eller varför inte en Frank Sinatra.
Successivt övergick orden till vad som alltmer började likna en besvärjelse eller en sång. I allra högsta grad berörde den mig, så pass att mina ögon fuktades till tårar. I och med denna psykoemotionella förändring i mitt medvetande fick verkligheten plötsligt en helt annan karaktär, och bilden började förändras. En lätt pirrning, en rysning, svepte fram genom mig och fick min hud att knottras. Jag skärpte min blick. Till en början var förändringen knappt märkbar. Ur en spricka i trottoaren hade lite ogräs lyckats tränga sig upp för att möta ljuset. Ogräset såg ut att röra på sig. Först trodde jag att det egendomliga ljuset fick mig att hallucinera men det rörde onekligen på sig, som om en lätt bris just träffat bladen. Samtidigt fortsatte Lefebvres röst att förändras. Nu lät den nästan omänsklig, på ett sätt som bara avancerad teknik kan åstadkomma, och hans ord ekade ut i minst tre språk samtidigt.
Nu kändes hela bilden rörlig, levande. Det påminde snarare om en filmad sekvens än en stillbild. Kraften och suggestionen i hans röst fortsatte alltjämt att stegras. Vid ett tillfälle, mycket nära sångens klimax, blev alla språk ett och ljudet som strömmade ut ur högtalarna samt de vokaler som utgjorde det, flätades samman till en enda urton, en urfrekvens, som öppna upp portar och dimensioner i mitt medvetande som jag i min vildaste fantasi inte kunde ha föreställt mig existerade. Mässandet fortsatte en lång stund och avslutades sedan tvärt med ett explosivt tonfall, varpå Henrys kropp genast reste sig med ett ryck som om han vaknade upp ur en fruktansvärd mardröm.
När det blev tyst kunde jag höra att det regnade ute. Henry förblev länge sittandes och såg sig förvirrat omkring. Till min förskräckelse vände han blicken rakt mot mig och stirrade som om han fått syn på något han kände igen. Sedan hävde han sig upp från trottoaren på vacklande ben och började inspektera den mörka fläcken på tröjan. Han borstade av gatudammet från sina kläder och började sedan långsamt gå fram mot filmduken. Att se Henrys ansikte i närbild var knappast något jag hade förväntat mig att någonsin få göra igen. Sättet han flackade med blicken fick det att se ut som om han spanande in i ett skyltfönster. Plötsligt stannade han till med blicken och stirrade rakt in i mina ögon. Det var i alla fall så det kändes. Såg han mig? Jag fick känslan av att han gjorde det. Det jag upplevde kunde omöjligt vara verkligt.
Jag hann knappt tänka tanken innan Henrys gestalt plötsligt försvann från filmduken och lika snabbt uppenbarade sig ute i biblioteket igen. Den primitiva skräck jag upplevde i just den stunden liknade inget jag tidigare erfarit. Jag ryckte till. Desperat försökte jag fånga mitt förnuft , men det gäckade mig precis på samma sätt som Peter Pans skugga gäckade honom. Lefebvre måste helt enkelt vara en mycket skicklig illusionist, och nu spelade han mina sinnen ett spratt. Jag hann nätt och jämnt tänka tanken när Henrys gestalt plötsligt försvann på nytt, dök upp mitt i rummet en mikrosekund senare, försvann och dök upp lika snabbt igen. Precis framför mina fötter den här gången. Instinktivt sträckte jag mig efter ringklockan, men hejdade mig själv när jag såg i ögonvrån hur han följde min hand med blicken. Jag visste inte längre om det var upplevelsen som styrde mina sinnen eller om det var mina sinnen som styrde upplevelsen. Henry bara stod där och kramade om sina armar som om han frös.
"Var är jag? Vem är jag? Vad är jag?" mumlade han och stirrade ner i sina handflator.
"Henry?" lyckades jag stamma fram.
"Henry?... Henry..." sa han som om han smakade på orden. "Just det ja. Det var så jag kallades en gång i tiden. Henry Carter. Jag har varit här förut. Det är inte första gången ni kallar på mig. Först Jeremiah, och nu du... är det verkligen du, Guillermo min gamle vän? Du ser så annorlunda ut, äldre på något vis."
Nu tvivlade jag inte längre på att det jag upplevde var verkligt. Det fanns inte en chans i världen att Lefebvre stod där inne i projektorrummet och återskapade Henrys röst som den var för 27 år sedan, inte så autentiskt.
"Ja det är jag Henry, din vän Guillermo." Jag började gråta. Henry såg mig djupt i ögonen och log samma charmiga leende som skaffade honom så många tjejer för 27 år sedan. När jag såg honom le sådär kändes det som om jag reste i tiden. Plötsligt var jag 20 år igen. Det bevisar att tiden är en subjektiv illusion.
"Guillermo gamle vän, vad glad jag är att återse dig. Det finns så mycket jag skulle vilja berätta, men tiden är så knapp. Jag har ett viktigt budskap åt dig Guillermo, ett budskap från..." Henrys röst dränktes av en åskknall. Han måste ha hört det eftersom han vände blicken mot de mörklagda fönstren. "Vi har mindre tid än vad jag trodde broder. Men en sak måste jag berätta. Minns du den där dagen när jag var på väg hem från jobbet? Jag gick och bar på något speciellt i tankarna just då. Jag hade drömt något som jag ville berätta för dig. Det har frustrerat mig ända sedan dess att jag aldrig hann säga något. Jag drömde att du skulle flytta till England och bli en berömd matematiker och göra en stor upptäckt som skulle förändra världen för alltid..." En explosiv åskknall tystade Henrys röst igen. Än en gång såg jag den där intensiva skräcken och stressen avspeglas i hans ögon. "Guillermo… du måste hälsa min bror att han ska sluta oroa sig. Vi tre kommer att återförenas. Det står skrivet i våra ödens väv."
"Henry, vem var det som sköt dig?" Jag var helt enkelt tvungen att få veta. Det hade gnagt inom mig i så många år, att vi aldrig fick tag i den skyldige.
"Älta inte det förflutna min vän. Låt det gamla dö."
"Förlåt mig, Henry, för att jag kom försent den där dagen. Om jag inte hade gjort det så skulle du kanske levt idag.” sa jag och lät tårarna rinna ohämmat.
"Åh nej min vän, tänk inte så... aldrig så... jag är ledsen Guillermo. Det finns så mycket jag skulle vilja säga, men det finns helt enkelt ingen tid. Jag är klar med den här världen. Men innan jag går finns det något jag måste visa dig." Han kom närmare. När han gjorde det upplevde jag som om en ström av outtömlig energi fick hela rummet att skälva, som när man doppar fingret i en sjö, en kosmisk kraft som tog över mina sinnen fullständigt. Han placerade händerna mot mina kinder och såg mig rakt i ögonen. "Kom ihåg allt du ser. Glöm allt som varit. Bli ett med nuet. All kärlek till dig och Jeremiah käre broder. Många vackra ting väntar oss.” sa han och kysste min panna. Den där beröringen... och kyssen, det finns inga ord. Vissa krafter i universum är helt enkelt obeskrivliga. "Slut dina ögon Guillermo." Jag gjorde som han sa utan att tveka. Hans röst var mitt förnuft, min känsla. "Jag är ledsen men det här kommer att göra väldigt ont.” sa han och satte försiktigt sina tummar mot mina ögonlock. Vad som sedan hände kommer jag aldrig rättvist kunna beskriva för någon levande människa, ja inte ens för mig själv.
Jag minns känslan av att inte kunna avgöra huruvida det var jag som lämnade rummet eller om det var rummet som lämnade mig. Alla ljud, dofter och trycket från mina kläder försvann. Jag förlorade rumsuppfattningen helt och hållet. Sen var det som om jag blev till igen. Jag såg, hörde, förnam dofter och uppfattade en rumslig känsla runt omkring mig men mina sinnen var mer lyhörda och alla sinnesintryck blev tydligare. Det var nästan som att jag kunde ta på dem med alla mina sinnen samtidigt. Det gick inte längre att skilja på vad som var bilder eller ljud, dofter eller smaker, allt gick ihop. Inte heller minns jag ordningen på det jag fick bevittna. Jag minns allt som en enda upplevelse, i vilken jag såg allt.
Jag fick se universum, hela världsalltet från flera olika vinklar samtidigt. Ibland var jag bara en betraktare, ibland en del av själva universum i sig. Än var jag ett moln, än en blixt. Än var jag en stjärna, än en planet eller rymden som omslöt den. Jag tillbringade ett helt dygn utanför vår galax där jag fick se hur mörk materia påverkade Vintergatan och vad den egentligen bestod av och tjänade för syfte. Av någon anledning fick jag veta mycket om just mörk materia. Det skulle dröja många år innan jag förstod varför. Jag minns inte om det var en röst som berättade allting för mig, eller om det bara var en känsla i sig. Vad jag däremot minns är att Henry var med mig hela tiden. Jag kände honom som en del av mig själv. Jag fick se evolutionens födelse och dess utsträckning. Jag förnam jorden som en levande varelse, en tänkande och förnimmande organism. Jag förnam även qualia från flera olika djurarter och kände att all denna genetiska information fanns inkodad i mitt DNA, mina gener. Jag fick känna glädjen hos en delfin när den leker med sina kamrater, vreden och hungern hos en ursinnig dinosaurie, frihetskänslan hos en fågel när den svävar högt över marken, njutningen hos en katt när den blir kliad bakom örat, sorgen, rädslan för döden och kärleken hos en schimpans. Jag fick uppleva hur det kändes för en kameleont att ändra färg och förnam väldigt tydligt att färgförändringen reglerades av deras känslor och sinnesstämning, inte bara för att anpassa sig till miljön.
Jag såg allt som hände innan universum skapades, allt som tilldrog sig under dess utveckling och andra mer omvälvande saker som gällde framtiden, saker som endast går att beskriva med ett avancerat matematiskt språk som ytterst få människor, kanske ingen, skulle förstå sig på. Jag upplevde alltet i bilder, i känslor, i musik. Jag minns ett samtal med en vitklädd man som påstod sig vara äldre än universum. Men vi talade inte med varandra. Jag minns just det här extra tydligt. Vår dialog bestod av musik och fågelljud. Vi var två naturliga instrument som kommunicerade med varandra. Vissa stunder kommunicerade vi genom färgförändring. Än sa han att han var min farfar, än en Gud. Han sa att den enda frågan som det inte finns något svar på är varför. Vi måste hålla våra frågor framför de rättfärdigas spegel. Svaret är återkastningen, den enda sanningen.
Jag såg alla religiösa symboler i världen förenas och bli en. Därtill såg jag en för mig okänd man i mantel som sträckte ut sin hand i välsignelse och hade solen högt upp ovanför sin vänstra sida. Jag såg saker som både fascinerande och förskräckte mig. Mer än så kan jag inte säga, även om jag innerst inne skulle vilja.
Plötsligt drogs jag ut ur denna sfär av upphöjd medvetenhet och själslig förnimmelse och slungades tillbaka in i min kropp, tillbaka till Lefebvres bibliotek. Jag hade bara varit borta i några minuter men det kändes som en hel livstid. Det första jag lade märke till var att det hade slutat regna. Jag var helt groggy. Lefebvre stod lutad över mig. Det var ljust i rummet igen. Mörkläggningsgardinerna var uppdragna, filmduken borta. Som om inget hade hänt, som om allt bara varit en dröm.
"Nu vill jag att du lyssnar väldigt noga på mig Guillermo. Jag vet att du såg något och jag vill att du skriver ner det åt mig, fort, innan det försvinner." sa Lefebvre och gav mig en penna och ett block. Min blick var svår att fokusera, ögonlocken tunga som bly. Jag sluddrade lite.
"Du visste hela tiden, eller hur?" sa jag och försökte se honom i ögonen men än så länge var hans ansikte bara en suddig fläck.
Motvilligt tog jag tag i pennan och började rita något på blocket, utan att riktigt själv veta vad. Jag tappade greppet om pennan så att den föll till golvet. Lefebvre tog ingen notis, han lät den ligga. Istället stirrade han ner på blocket med lika mycket skräck som fascination. Sedan nickade han liksom bekräftande för sig själv. Jag försökte resa på mig och blev illamående. Jag rusade in på toaletten, fällde upp toalocket och spydde. Samtidigt hörde jag Lefebvre spola kranen inne i köket. Ett ögonblick senare kom han in i badrummet med ett glas vatten. Jag tog emot det med darrande händer och förde det till läpparna. Jag drack glupskt. Lefebvre såg lugn och samlad ut. Jag försökte ge honom glaset.
"Drick lite till.” sa han och motade tillbaka det. Jag gjorde som han sa. Sedan hjälpte han mig upp på benen och eskorterade mig tillbaka till fåtöljen.
"Sitt här och återhämta dig." Han försvann in i projektorrummet och kom tillbaka med ett kuvert som han la ner Henrys filmremsor och papperet från blocket i. Han förseglade kuvertet, skrev någonting på det, slängde in det i eldstaden och gjorde en svepande rörelse med sin högra hand samtidigt som han uttalade något mycket gåtfullt och högtidligt på jiddisch. Åter tillbaka i biblioteket såg han sorgsen ut.
"Känns det bättre?" sa han och klappade mig på axeln. Jag nickade och reste på mig. "Jag ber om ursäkt för eventuella obehag. Jag har aldrig tidigare träffat någon som är så mottaglig som ni. Ändå är ni en skeptiker."
"Kanske just därför." sa jag och såg lite irriterat på honom. "Jag vill inte vara otrevlig Isaac, men jag tror att jag måste gå."
"Ça ne fait rien mon ami." sa han och följde mig ut i hallen. Han tog min hand och tryckte den varsamt. "Endast ni vet vad som bör göras med den information de högre makterna har givit er. Glöm bara inte att ni har ett ansvar nu."
Jag visste inte vad jag skulle svara. Allt kändes så himla absurt. Jag befann mig fortfarande i något slags chocktillstånd och kände mig uppriktigt sagt lite förvirrad och desorienterad. Jag öppnade dörren och gick ut i korridoren.
"Adiós Lefebvre. Cuídate. Quién sabe, quizás nos volvemos a encontrar en otra vida." sa jag och försökte le. Lefebvre skrattade lågmält.
"Bueno, o almenos en otro tiempo. Saluda a Jeremiah de mi parte que el círculo está cerrado. Adiós Guillermo. Suerte con todo." sa Lefebvre och stängde dörren. Jag skulle aldrig se honom igen, i varje fall inte i den här världen.
Det första jag gjorde när jag kom ut på trottoaren var att blicka upp mot Londons bleka himmel. De gråa molnen var borta. Asfalten var blöt och det doftade regn.
Jeremiah satt kvar i bilen och diggade till någon låt. Wild world lät det som, gammal klassiker. Han såg så härlig ut när han satt där och i den stunden insåg jag hur mycket jag verkligen älskade honom. Han var min bror, min själslige bror. Ack ljuva verklighet. Ta den aldrig ifrån mig igen, tänkte jag och gick fram till bilen, öppnade dörren och satte mig ner i framsätet. Jeremiah skruvade ner volymen. Han såg genast på mig att något inte var som det skulle. Leendet som tidigare förskönat hans ansikte bleknade nu bort och dog ut.
"Att döma av din min så gick det inte så bra där inne?" sa han.
"Jeremiah, jag lovar att jag ska berätta allt en dag, men inte nu. Det enda jag vill just nu är att åka hem. Kör!"
Jeremiah försökte inte ens argumentera emot. Han startade motorn och lämnade magikern och hans gråa gata för alltid. När vi lämnade den melankoliska labyrinten bakom oss kunde jag äntligen andas ut. Jag ville aldrig mer se den där staden igen. Jag längtade tillbaka till mitt och Jeremiahs privata utopi ute på landet, tillbaka till våra middagar och samtal nere vid sjön, till eleverna och kollegorna på skolan, till centrumet av den heliga kärnan i mitt underbara liv. Fast en börda hade nu lagts på mina axlar. Isaak Lefebvre hade rätt. Jag hade nu ett ansvar, en uppgift att utföra, ett kall. Abstrakta och främmande tankar och föreställningar började redan ta form i mitt medvetande.
Vi sa inte ett ord till varandra på hela vägen hem. Gamla klassiker av Rolling Stones och Bob Dylan spelades på radion. Men jag lyssnade inte riktigt på dem. Jag bara satt där och stirrade ut genom fönstret. Högt uppe ovanför fälten såg jag en stor örn sväva fritt. Något som min farfar alltid brukade säga var ett tecken på att något stort stod i begrepp att hända. Men man kunde aldrig riktigt veta vad. Allt jag vet är att vi måste ha förtröstan och hopp.




Fri vers av Joakimnordbrandt VIP
Läst 89 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2018-05-20 18:00



Bookmark and Share


  Wordmagician
Mästerverk, helt enkelt
2018-05-29

  Goraxy 89 Orion VIP
I stort sett följer väl texten den jag kommenterade 2017-10-03? Har ännu inte riktigt klarat av (läst) den i sin fulla helhet !
2018-05-21

  DavidM VIP
Ett innerligt tack för att du delar den här texten. Den har så många fantastiska delar och passager som alla bildar något extraordinärt. Ett rikt språk och innehåll och en synnerligen sammanhållen och välbalanserad berättarteknik. En självklar bokmärkning.
2018-05-20

    Sefarge VIP
Den här skrivelsen
Är för bra för att vara
Sann.På det här stället!
Den borde vara sidor i
en älskad omtalad bok
Vem vet det kanske blir
Så?Du bär på stor berättar
-talang. Bland det yppersta
Jag hunnit med att läsa här
"inne på den häringa Klubben"
Suverän njutningsfulla
Skrivarkonst!
Tack!
:)
2018-05-20

  Kungskobran VIP
Man blir andlös.

2018-05-20
  > Nästa text
< Föregående

Joakimnordbrandt
Joakimnordbrandt VIP