Det är en stor våg som sköljer sig över mig. För stor för att lyckas undkomma och för kraftig för att kunna andas igenom. Den dränker mig mer och mer för varje gång, mina lungor fylls mer och mer av det salta vattnet från mina tårar. Det blir tungt att andas, och för varje andetag är jag beredd att ge upp och låta vågorna ta över. Jag är beredd att låta dem vinna. För vad har mitt hjärtas slag för kraft jämfört med vågornas hårda slag, det skulle krävas en stark atletisk gudinna för den uppgiften. Jag andas ännu, men jag känner hur mina lungor sakta men säkert börjar ge vika för de salta, tunga vågorna. Snart är jag en dränkt fläck på den kalla ensamma klippan, utan kraft och utan hopp för mänskligheten. Snart är jag ett med de salta vågorna.