Här står jag, i en djup brunn upp till anklarna fylld av svart sörja och tittar mot en stjärnklar himmel. Vad gör jag här? Hur kom jag hit? Tankar snurrar, frågor far förbi. Inte en enda klar och redig tanke. Inte en lösning så långt ögat kan nå. Bara ett virrvarr av vad, hur och varför. Jag som alltid uppfattats av andra som den där som löser saker. Ja den där som hittar lösningar på det olösbara. Och här står jag, i det svarta och tittar upp och kan för mitt liv inte komma på en lösning. Problemet är inte det svarta i botten, problemet är inte brunnen eller den stjärnklara himlen. Problemet är jag. Jag har fastnat i mig själv. Jag är mig själv och jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Andra har alltid sagt, du som alltid är så glad. Du som är så … sätt in vad du vill bara det är positivt så har du vem andra tror att jag är. Och i det har jag fastnat. Jag har aldrig vågat se mig själv som den jag är. Med alla brister och kantstötningar. För är det något som präglat mig så är det just alla törnar jag gått på. Utan att våga reflektera över dem. För jag är ju alltid så glad och stark och trevlig och positiv. Men är jag det? Här står jag i en brunn i en svart sörja som inte riktigt vill släppa taget om mina fötter. Brunnens insida är skrovlig, jag skulle kunna klättra upp utan några större problem. Men kan det vara så att jag inte vill? Är det rent av så att jag vill stå kvar här och känna mig trygg i där jag är? Eller ska jag våga? Hur kommer det bli om jag väljer att våga? Hur kommer mitt liv se ut? Jag kommer med all säkerhet förändras, till något nytt.

Jag tänker på så många saker att jag inte längre vågar ta tag i en enda tanke och tänka den klart. Jag trivs i den självvalda tankedimman som finns i huvudet. Den där som gör att jag inte vågar släppa, inte vågar att misslyckas, inte vågar att lyckas. Då är det mycket lättare att bara vara i ett vacuum. Ett tillstånd av att inte göra, att inte ta ställning till mig själv. Inte definiera mig själv inför mig själv.

Mina tankar borde vara det som definierar mig för mig själv. Men det som definierar mig inför mig själv är mina icketankar. Min dimma. Min förvirrade inställning till mig själv.