Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
min hatt


Andas

Framför mig,
Ett landskap,
Vackert som få.
Klarblåa skyar
Utan ett enda moln på
Istället
Hundratals ballonger
Svarta, lila, vita, röda, blå,
Gröna, gula, rosa, bruna, grå
På väg upp, på väg bort
Långsamt
Men ständigt
Vidare
Den orangea solen lågt över horisonten
Det är gryning
Med löften om en ännu outnyttjad dag
Eller skymning
Som viskar profetior om en oförglömlig natt
En horisont av snöbeklädda fjäll
Tornandes mot firnamentet
Som fingrar sträckandes efter det onåbara
I mitten en klar älv
Eller är det en flod?
Kanske en bäck?
Det är iallafall fyllt till bredden med liv.
Fiskar, insekter,
En man och en björn
Tittandes på varandra
Med skräckslagen respekt
Fastfrusna i bilden
Fastvuxna i vattenytan
Som porlande forsar förbi dem.
Till vänster
Ett stort vetefält
Gnistrande, sprakande gult
Skvalpandes i vinden
Mer dyrbart än
några gröna eller röda
Pappersbitar.
På fältet ett hus:
Den mörka fasaden sprucken,
Den tunga dörren är på sned,
Vissa fönster saknas helt.
Åren har satt sina spår.
Det kommer rök från skorstenen
Men ingen sitter i den slitna gungstolen
Framför eldstaden
På insidan är huset ljust
Med ord,
Kallt, kliniskt, kalligrafiskt
Inristade på väggarna och taket
Ord som
KÄRNVAPEN
KRIG
ÅTAL
FÄNGELSE
DÖD
TERROR
KRIMINALITET
KRIS
PACIFICERA
LAG
ÖVERVAKNING
KONTROLL
POLIS
RUTINER
KONFORMITET
PARTI
FÖRETAG
STAT
HÄRVA
KÖP
PENGAR
UTSLÄPP
RÄDSLA
MISSTÄNKSAMHET
MORD
Jag tar ut veden från eldstaden
Och som den pyromanen jag är
Sätter jag fyr på
Gungstolen,
Väggarna,
Dörren,
Taket
Jag vill att huset ska gå upp i aska,
Även om jag bränner mig.
Jag går ut.
Med bålen i ryggen tittar jag över älven
På den vida, något dunkla skogen till höger
Jag ser bara träden närmast mig
Ingen stig,
Inga dörrar,
Inga begränsningar.
Jag börjar att springa,
Hoppar över floden,
Där mannen och björnen
Har bestämt sig för att grilla fiskarna
Prata om livet i bäcken
Njuta av varandras sällskap.
Jag landar på den andra sidan
Rusar in mellan de enorma träden
Värmd av de enstaka solstrålarna
Som på något sätt hittar sin väg
Mellan de tjocka trädkronorna
Till mitt smutsiga, sotiga, svettiga ansikte
Jag ser rävar, fåglar, harar, skalbaggar, mygg
Blommor, ormbunkar, mossor, lavar
Sprängfyllt av liv vart jag än kollar
Jag rusar vidare
Glädjen allt större i mitt lilla hjärta
Som nu bankar i 200
Förbi de urgamla träden
Som förblir hem åt hundratals olika livsformer
Förbi de små eldflugorna
som dansar vilt i utkanten av min syn
Förbi de enorma myrstackarna
Som lever på exploatering av arbetarklassen
Fram till gläntan
Vid den hjortar
Som rofyllt, graciöst och försiktigt
Närmar sig det livgivande vattnet.
Det är tyst och vindstilla.
Jag sätter mig på stranden.
Jag kan andas igen.
Efter ett par galna skratt
Kuperar jag mina händer
Och dricker det klara och uppfriskande vattnet
Som släcker min enorma törst
och svalkar min varma kropp.
Böjd över vattenytan
Ser jag min spegelbild
Titta mig djupt i ögonen
Jag stirrar tillbaka
In i mina tarvliga ord
Som är otillräckliga
In i mitt sorgsna leende
Och allt det döljer
In i mitt varma hjärta
Som har rullats i glas
In i dig som läser dessa ord
In i dina tankar
In i dina känslor
In i din sorg
In i din glädje
In under din hud
In i ditt liv
Jag kommer så långt in
Att du inte kan få bort mig
Från under din skalle
Jag omfamnar din kärna,
smeker dig mjukt
På insidan av ditt hjärta
Och viskar i ditt inre öra:

Lugn

Vi har all tid i världen på oss

Vi finns bara ett andetag i taget

Så låt oss spendera några andetag ihop

Där jag är du och du är jag

Allt är ett istället för två

Låt oss fylla våra sammanflätade sinnen

Med kärlek, hopp, förståelse och varma minnen

Låt våra tysta tårar färgas av lycka

Vårt vemod av helande skratt utsmyckas

Raka i ryggen, med huvudet högt

Låt oss finna vad vi alltid har sökt

Låt oss skapa och dela fred där vi kan

Låt oss inte bry oss om vem som vann

Ett par andetag till

Jag vet att du vill

Glöm inte skönheten bakom dina ögon

Och inte musiken bakom dina öron

Se det underbart vackra i allt du är

Vårda väl din hjärta och själ

Även när jag inte är där

Då det är dags för oss att gå isär

Med en sista smekning hoppar jag ut
Ur den lilla skogsgläntan
Där jag hittade dig
Rakt på
Björnens rygg
Och jag rider
På det fluffiga molnet av lycka
Mot solnedgången
Eller var det soluppgången?
När du ser min silhuett
Framträda
Mot solen på horisonten
Kastar jag upp min hatt
Och når det onåbara.




Fri vers (Fri form) av Bakom ridån
Läst 295 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-05-24 11:50



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Varesig kul eller knäppt. Djupt och mitt i prick IGEN. Hade kunnat skriva en lång harang om igenkänningsfaktor, men väljer att bara säga att du är ett geni. Fortsätt för mänsklighetens skull. Eller åtminstone min.
2018-05-27

  morgonstjärna VIP
knäppt men kul
2018-05-24
  > Nästa text
< Föregående

Bakom ridån