Än en gång på gång
dubbelt mållös
på en långsträckt väg
där horisonten verkar saknas.

All förtvivlan ligger
i sin linda klädd,
är i dova färger,
men här flankerad
som av barmhärtighet
av vad träden prålar.

Ber tysta böner utan ord
med fågelsången
att inte tvingas vakna,
att inte stållikt tvingas skära
genom allt det ljusa
och så bli drabbad
in i märgen av det mörka.

Än en gång på gång
att vandra håglöst
på en långsträckt väg,
där horisonten verkar saknas,
där alla mötande på väg
passerar försiktigt
obemärkta.