*
Metallen knarrade lätt medan jag drog åt den sista muttern. Mina händer darrade och svetten rann ned i mina ögon. I bakhuvudet fanns en oro över att någonting skulle gå fel om skruvarna spändes för hårt men jag sköt den åt sidan och tog ett fastare grepp om skiftnyckeln. Med sammanbitna tänder och en fot mot anordningen tog jag i så hårt jag kunde tills muttern inte kunde vridas längre. Jag backade några steg och betraktade mitt arbete.
"Nåja. Det där är väl antagligen så bra som det blir."
Skruvförbanden var prydligt utplacerade med jämna mellanrum längs den cirkulära stålramen. Så hårt som jag hade fäst skruvarna var det osäkert om de någonsin skulle gå att lossa igen men det fick i så fall bli ett framtida problem. Det som var viktigt nu var att de satt tillräckligt hårt för att klara av påfrestningarna vid nästa testtillfälle. Jag torkade pannan med ärmen av labbrocken och synade sedan ritningarna på skrivbordet bredvid mig.
"Vad behöver du göra härnäst?"
~
Det var i sista ögonblicket som jag hejdade mig själv från att slita av den tunna tråden i ren frustration. Jag blundade och andades sakta in genom näsan.
"Lugna ned dig och gör det bara."
Beslutsamt öppnade jag ögonen och nöp på nytt fast sladden mellan tummen och pekfingret. Efter lite ansträngning lyckades jag fösa undan tillräckligt många av de dussintals andra sladdarna för att synliggöra uttaget längst bak i elskåpet. Jag gjorde ett nytt försök att komma åt det med sladden jag höll mellan fingrarna. Sladdens lilla storlek och det trånga utrymmet gjorde det näst intill omöjligt att få in kontakten i uttaget. Varje gång jag trodde att den skulle gå i stötte kontakten mot skåpväggen och jag kunde känna hur frustrationen återigen vällde upp inom mig. I en sista, knappt behärskad ansats slöt jag ögonen och förde in sladden på måfå. Den fastnade i uttaget med ett tillfredsställande klick. Förvånat släppte jag taget och drog ut handen från härvan av sladdar.
Det var inte förrän jag stängde skåpet som jag insåg att min tungspets stack ut mellan mina tänder.
"Seriöst? Skärp dig."
Trots att jag var fullkomligt ensam i rummet kunde jag inte hindra mig själv från att rodna. Jag drog in tungan i munnen igen och försökte tänka på någonting annat än skammen som nu sköljde över mig.
*
"Var gjorde du av ritningen över energiflödet?"
Jag drog fram ett av pappren ur röran på skrivbordet och ögnade igenom det. Det var bara en kopia av någonting som jag redan hade kontrollerat. Jag la det åt sidan och plockade upp ännu ett papper. Det var inte heller vad jag letade efter. Med en förargad suck la jag tillbaka det och fortsatte att rota. Jag öppnade alla lådor och gick igenom dem bit för bit. Jag la mig på mage och trevade med händerna i dammet under skrivbordet utan att hitta någonting.
"Men sluta flänga runt och tänk efter istället. Du måste ju ha lagt den någonstans."
Jag kravlade mig upp och satte mig på golvet med benen i kors.
"Du hade den igår kväll. Det var den sista ritningen du läste före du gick och la dig så du hade den precis innan du släckte laboratoriet. Du läste den alltså, hängde sedan av dig labbrocken och..."
Det var nära att jag föll och slog ansiktet i golvet när jag hastigt rätade ut benen och hoppade upp på fötter igen. Jag sprang bort till klädställningen vid utgången av rummet där flera identiska vita rockar hängde på rad och började leta igenom fickorna på var och en. Till slut hittade jag rocken som jag hade haft på mig under gårdagen och drog med en lättad utandning upp ett hoprullat papper ur innerfickan.
"Ja, då vet vi ju i alla fall var vi ska börja leta nästa gång du slarvar bort någonting."
Med ritningen i handen inspekterade jag alla kanaler och förbindelser där energin skulle färdas. Decimetertjocka elkablar ringlade över golvet från väggarna fram till anordningen. De mindre sladdarna i elskåpet satt ordentligt allihop. Ramen stod stadig med sina nya skruvförband och elektroderna som vette in mot tomrummet i den stora cirkeln var i fint skick. Jag rullade ihop ritningen och betraktade hela konstruktionen. Sammantaget verkade allt redo för en ny testomgång. Långsamt gick jag bort till den vägg i rummet som var fullspäckad med olika sorters strömbrytare. Mitt hjärta började slå allt fortare medan jag trevade med handen över väggen. Till slut stannade fingrarna över en stor ljusknapp märkt med en varningssymbol. Jag vände blicken mot anordningen, tog ett djupt andetag och tryckte sedan in knappen.
~
Ett dovt surrande fyllde laboratoriet när elektriciteten susade genom alla kablar och sladdar. Lamporna utmed stålramen lyste upp och blinkade sakta samtidigt som resten av belysningen i rummet dämpades. Jag kisade för att hitta rätt strömknapp på väggen och stängde av taklamporna helt. Det var svårt nog att åstadkomma tillräckligt med ström för att driva anordningen; taklamporna var bara en onödig belastning. Blinkningarna ökade stadigt i tempo och ett stort lyse tändes i toppen av ramen. Jag stod stilla intill väggen och höll andan. Steg ett var att undvika ett strömavbrott. Om de senaste uppdateringarna av strömförsörjningen hade misslyckats skulle allting när som helst slockna och lämna mig i beckmörker.
Efter kanske en halv minut tillät jag mig själv att andas igen. Strömmen surrade fortfarande genom ledningarna och lamporna blinkade nu med en lagom jämn hastighet. Det verkade som om steg ett hade lyckats. Försiktigt, som för att inte störa elektriciteten, rörde jag mig bort från väggen fram till den upphöjda kontrollpanel som stod placerad några meter från anordningen. Förutom de två stora knapparna i hörnet rymde panelen även en skärm där tre olikfärgade kurvor rörde sig över ett rutnät. Jag tog tag i en av vridknapparna vid sidan av skärmen och vred den en aning åt vänster. En av kurvorna svajade till och gled närmare de andra. Jag bytte vridknapp och ändrade nästa kurva. Steg två var att hitta rätt frekvens.
"Du vred den första för långt."
Kurvorna for fram och tillbaka över skärmen.
"Lite mer åt vänster på den svarta."
Vad som gjorde det så svårt var att när jag väl lyckades hitta en bra position för en av kurvorna hade de andra glidit ifrån varandra av sig själva.
"Du måste vara snabbare."
Ju längre jag vred på knapparna, desto större växte sig känslan av hopplöshet inuti mig. Det här gick inte. En fungerande frekvens kunde endast uppskattas i teorin och var så gott som omöjlig att hitta i praktiken. Det fanns helt enkelt för många motstridiga variabler.
"Så varför fortsätter du? Om du vet att det är omöjligt, varför slösar du då bort din tid?"
Jag försökte andas behärskat samtidigt som jag koncentrerade mig på kurvorna. Jag lyckades nästan få två av dem att överlappa innan jag blev tvungen att fokusera på den tredje. Det var inte omöjligt. Närapå omöjligt, visst, men ändå genomförbart.
"Innerst inne inser du ju själv att du bara jagar en önskedröm. Hur många år har du inte kastat bort vid det här laget?"
Tårar började sakta fylla mina ögonvrår. Jag torkade hastigt bort dem och återgick till att vrida på knapparna. Jo, det skulle gå. Logiskt sett skulle det gå. Jag hade inte gjort ingenting de senaste åren. All tid hade spenderats på det arbete som hade tagit mig dit jag var nu. Jag hade ju kommit så här långt. Jag var nästan där.
"Men tror du verkligen själv på att du kommer att komma längre? Inse fakta. Du kommer aldrig att lyckas. Du förtjänar inte att lyckas. Ju fortare du erkänner det för dig själv, desto fortare kan du lägga ned alltsammans och glömma bort att du någonsin trodde att du skulle klara av att-"
"Men varför kan du inte bara vara tyst?!"
Jag blundade och vred knapparna hårt åt olika håll samtidigt som jag skrek. Orden hade slunkit ur min mun innan jag hunnit hejda mig. Generad öppnade jag ögonen och kikade över axeln för att försäkra mig om att ingen plötsligt skulle ha kommit in i laboratoriet och hört mig. Med brännande kinder vände jag långsamt tillbaka blicken mot kontrollpanelen och var nära på att sätta andan i halsen. Kurvorna överlappade varandra perfekt. Alldeles ställd blev jag stående och stirrade ned på skärmen. Hade jag verkligen haft en sådan tur? Sedan insåg jag vad som faktiskt höll på att hända. Med ett ryck vaknade jag till liv och slog handen så hårt jag kunde över den gröna knappen på kontrollpanelen.
*
Surrandet ökade så kraftigt att jag blev smått orolig för att någonting skulle explodera. Samtidigt började lamporna att blinka snabbare och snabbare med ett allt skarpare ljussken. Jag tog på mig skyddsglasögonen som jag haft i bröstfickan av labbrocken och kisade mot anordningen. Var allting tillräckligt starkt för att klara av steg tre? Jag kunde nästan se framför mig hur elektriciteten strömmade genom kablarna och upp genom konstruktionen. Ramen vibrerade och utstötte en metallisk klang som blandade sig med det elektriska surrandet och höjde ljudnivån i rummet ytterligare. Jag satte fingrarna i öronen och småsprang till skrivbordet bakom mig. Jag hade inte räknat med att det skulle låta så här mycket. Efter att ha svept med blicken över papprena ett par gånger fick jag till slut syn på hörselskyddet som hängde på armstödet till skrivbordsstolen. Jag snappade åt mig det och satte det till rätta över öronen. Ljuden som studsade mellan laboratoriets väggar dämpades och blev genast mer uthärdliga.
Sakta gick jag tillbaka till kontrollpanelen. Lamporna blinkade nu så skarpt att det stack i ögonen, men jag skuggade ansiktet med handen och iakttog allt så noga jag kunde. Jag fick inte missa någonting vid det här stadiet. Då och då kastade jag ett öga på panelen bara för att kontrollera att frekvensen fortfarande var fastlåst. Genom hörselkåporna hörde jag hur ett tungt, långsamt klickande anslöt sig till de andra ljuden i rummet. Jag fäste blicken på elektroderna. Det var dags.
De första gnistorna var knappt märkbara. Sedan började de elektriska urladdningarna sakta men säkert bli kraftigare och kraftigare. Små, vita blixtar sköt från den ena elektroden till den andra. Jag följde dem spänt med blicken under de korta ögonblick som de existerade inuti stålramen framför mig. Frekvensen var låst. Ingenting hade gått sönder. När som helst skulle någon av elektroderna hitta någonting att greppa tag i. Allt som behövdes var en enda svag punkt, en liten lös flik som kunde användas för att öppna upp resten.
Plötsligt slog det mig att jag stod och gnagde på underläppen med framtänderna.
"Seriöst? Skärp dig."
Utan att kunna hjälpa det kände jag hur blodet rusade genom mina kinder. Jag drog in tänderna innanför läppen och försökte ignorera den skam som flöt upp inuti mig trots att jag var fullkomligt ensam i rummet.
~
En av de största urladdningarna dittills fångade min uppmärksamhet när den spreds mellan flera av elektroderna på en och samma gång. Vartenda hårstrå på mina armar reste sig medan elektriciteten grenade ut sig och fyllde tomrummet inuti stålramen. I flera sekunder lyste det vita skenet upp laboratoriets väggar innan det tvärt slocknade då urladdningen tycktes lösas upp i luften. Ett sting av besvikelse vällde upp inom mig tills jag plötsligt fick syn på det. I mitten av den cirkulära konstruktionen svävade vad som såg ut att vara en kvardröjande bit av elektricitet. Den glödde och sprakade i formen av ett smalt, ojämnt jack som gav intrycket av att vara en reva i själva luften.
Ett halvkvävt glädjetjut slapp ur min hals. Det hade lyckats. Jag hade lyckats! I samma stund sköt ny elektricitet ut ur elektroderna. Den hakade sig fast i revan som gnistrade och glödde allt starkare ju mer ström den kom i kontakt med. När till slut alla elektroder försedde den med ett kontinuerligt flöde av energi började den bit för bit att växa. Med ett leende på läpparna och hjärtat dunkande i bröstet studerade jag intensivt hur revan öppnades upp och formade ett allt större hål.
Jag hade knappt börjat le innan jag kände den första skakningen. Den gled snabbt och lätt genom rummet och jag trodde först att jag hade inbillat mig den. När den andra kom gick det dock inte att ta miste på att hela laboratoriet faktiskt skälvde. Ramen vibrationer blev allt häftigare och elektriciteten svajade oroväckande runt hålet. Jag såg mig bekymrat omkring. Vad var det som höll på att hända? Försiktigt hukade jag mig ned och kände på en av kablarna vid mina fötter. Den var rejält varm och darrade under min hand. Kunde det vara så att det trots allt rörde sig om för stora mängder energi? Jag rynkade på ögonbrynen och reste mig sakta upp igen. Det här var inte bra.
Lika plötsligt som det hade börjat slutade rummet att skaka. Jag tog ett stadigare tag om kontrollpanelen och synade noggrant det fortfarande växande hålet. För ett kort ögonblick tyckte jag att jag såg någonting röra sig inuti den gnistrande revan och tappade alla funderingar kring skakningarna. Jag sträckte på mig, lutade mig framåt för att se bättre och ramlade nästan omkull när hela rummet tvärt krängde åt sidan. Jag lyckades hålla mig fast vid kontrollpanelen och tittade upp mot anordningen. Ramen skakade så våldsamt att den såg ut att kunna rivas upp ur sitt fäste i golvet. Elektriciteten fladdrade vilt runt hålet som nu fyllde ungefär två tredjedelar av tomrummet i cirkeln. Lyset i en av lamporna fladdrade till och slocknade.
"Det går inte. Du måste stänga ned den."
Mitt grepp om kontrollpanelen hårdnade ytterligare och jag placerade fötterna så stadigt jag kunde på det skälvande golvet. Jag hade kommit alldeles för långt för att sluta nu. Ännu fler lampor slocknade längs ramen. Hålet blev bara större och fyllde ut allt mer av tomrummet i cirkeln.
"Hela rummet kommer att kollapsa om du inte stänger av den! Den är alldeles för ostabil!"
Jag sneglade på den röda knappen vid min vänstra hand och skakade envist på huvudet. Om jag bara höll ut tills processen var klar så skulle skakningarna upphöra, det var jag nästan säker på. Jag hade räknat med viss turbulens och installerat stabiliseringsmekanismer, även om det här var mycket värre än jag hade väntat mig. En rysning gick genom min kropp när någonting strävt landade i nacken på mig och gled ned innanför labbrockens krage. Jag vände blicken uppåt och såg hur strimmor av gruskorn föll från det skälvande stentaket.
"Det är inte värt det. Stäng ned den nu!"
Jag bet ihop tänderna och vände tillbaka blicken mot anordningen. Hålet nådde nästan ut till elektroderna. Jag var så nära.
"Även om du aldrig hittar frekvensen igen så är det att föredra framför att du dör!"
Kanterna av hålet kröp närmare och närmare elektroderna. Glaset runt flera av lamporna splittrades och regnade ned på golvet.
"Tänk efter!"
Jag stirrade på hålet. Kom igen...
"Det är snart för sent!"
Luckan till elskåpet slogs upp och svängde fram och tillbaka på sina gångjärn. Hålet sprakade och knastrade. Allt mer grus föll från taket.
"Stäng ned den!"
Jag vände blicken mot den röda knappen. Så nära...
"Stäng ned den!"
En blixt slog sig lös från ramen och for förbi bara en hårsmån från mitt huvud.
"Stäng ned den!"
Jag höll handen över knappen och blundade. Fan också!
Just som jag skulle sänka handen gick en extra kraftig skakning genom rummet. Jag kastades bakåt samtidigt som ett bländande ljussken spreds från anordningen och fyllde hela mitt synfält.
Smärtan dunkade genom mitt huvud när jag långsamt öppnade ögonen. Min syn var suddig och jag blev tvungen att blinka ett par gånger innan jag kunde fokusera blicken på vad som fanns ovanför mig. Långa, smala sprickor löpte i det grå taket och några fallande gruskorn studsade av mina skyddsglasögon. Med ett plågsamt stön lyckades jag sätta mig upp och gned försiktigt min ena armbåge medan jag såg mig omkring. Papper och ritningar låg utspridda överallt och små dammoln bolmade upp när gruskorn föll och landade på golvet. Det slog mig att rummet hade blivit väldigt tyst. Fastän jag hade tappat hörselskyddet så var allt jag kunde höra ett svagt surrande från elledningarna. Jag följde förstrött en av kablarna med blicken tills den försvann bakom kontrollpanelen några meter framför mig. Först då insåg jag var lyset i rummet kom ifrån och kvicknade till ordentligt. Jag andades djupt för att lugna ned min nu darrande kropp och reste mig sedan upp.
Med lätt gapande mun tog jag ett par långsamma steg framåt medan jag sköt upp glasögonen i pannan och stirrade på anordningen i bortre änden av rummet. Inuti den cirkulära stålramen, sammankopplad av elektroderna, gapade en stor öppning. Dess ytterkant bestod av en nu tyglad elektrisk energi som lyste upp omgivningen med ett mjukt, stillande sken. Det var en äkta, fulländad portal öppnad i den osynliga vävnad som utgjorde verkligheten själv.
Och på andra sidan av portalen, långsamt gående mot mig med lätt gapande mun, såg jag mig själv.
*
Vi stannade ungefär en meter ifrån varandra, bara några steg från portalen. En tryckt tystnad la sig mellan oss medan vi vaksamt studerade varandra. Det fanns ingen tvekan om att det verkligen var jag som stod mitt emot mig. Samma rufsiga frisyr, samma vita labbrock, samma kroppsbyggnad, samma hållning. Personen på andra sidan portalen var verkligen en exakt kopia av mig. Eller var jag en exakt kopia av henne? Det berodde förstås på hur man valde att räkna. Om man såg över frekvensloggen kunde man säkert gå baklänges och...
Jag knep ihop ögonen för att bli av med de mentala ekvationer som hade börjat cirkulera i mitt huvud. När jag sedan öppnade dem igen möttes jag av en utsträckt hand. Jag följde armen med blicken och fastnade i ett par gyllenbruna ögon. Samma färg som mina.
"Hej," sa mitt andra jag och log försiktigt.
"Hej," sa jag och greppade löst hennes hand.
"Jag..." Mitt andra jag hejdade sig själv och skrattade till. "Jag skulle just säga vad jag heter, men det känns väl ganska så onödigt?"
Jag kunde inte låta bli att le. "Det är smidigt att vi slipper lära oss ett nytt namn nu när vi äntligen träffas."
Vi släppte varandras händer och såg på varandra. Det blev återigen tyst och efter några sekunder kände jag att jag var tvungen att föra samtalet vidare.
"Det är märkligt," sa jag nervöst. "Jag har drömt om och förberett mig för det här ögonblicket i flera år. Allt är mer eller mindre precis så som jag förväntade mig att det skulle vara... och ändå är jag totalt överraskad över att det verkligen är på riktigt. Att du verkligen är på riktigt."
Mitt andra jag nickade långsamt. "Jag har stått framför spegeln otaliga gånger och föreställt mig att det inte var en spegelbild jag såg. Nu märker jag att ingen av mina fantasier ens var i närheten av att fånga hur det faktiskt känns just nu. Bara det att du svarar mig med egna formade ord är... alldeles fantastiskt. Det gjorde aldrig min spegelbild."
En varm känsla spreds inom mig. "Jag har också pratat med en hel del spegelbilder."
"Det vore konstigare om du inte hade gjort det, eller hur?"
"Jo. Det stämmer."
Ännu en paus uppstod i samtalet men den här gången var den inte lika ansträngd. Värmen bubblade och kittlade i min kropp. Jag hade faktiskt lyckats! På riktigt! Mina beräkningar hade stämt! Konstruktionen hade hållit! Det hade sett riktigt illa ut ett tag men i slutändan hade allting fungerat. Glädjen som fyllde mig bar med sig ny styrka och energi. All min kroppsliga smärta från att ha slagit i golvet rann av mig och lämnade mig pigg och upplivad.
"Då så," sa jag och sträckte glatt på mig. "Vem av oss ska få äran att besöka en annan verklighet först?"
~
Parallella universum. Alternativa verkligheter. Simultana tidslinjer. Motsvarande dimensioner. Analoga världar. Jag hade aldrig kunnat bestämma mig för exakt vad jag skulle kalla fenomenet, och det hade mitt alternativa jag förstås inte heller kunnat.
"...Och första gången du upptäckte möjligheten..." sa hon medan hon noggrant inspekterade min kontrollpanel.
"...Var för sex år sedan av en ren slump," fyllde jag i. "Jag hittade en svacka i rumtiden medan jag arbetade på ett orelaterat relativitetsprojekt. Sedan tog det mig ungefär två år att lösa upp alla knutar och komplettera den teori som redan fanns tillgänglig. Jag började konstruera portalen..."
"...Precis i slutet av sommaren." Hon öppnade försiktigt luckan på undersidan av panelen och kikade in. "Det tog fjorton månader innan den ens blev funktionsduglig. Sedan ändrade jag teorin och förstärkte konstruktionen efter varje misslyckat försök. Jag har varit nära en korrekt frekvens nitton gånger. Idag var test nummer trehundra..."
"...nittiosex," avslutade jag.
Mitt alternativa jag hummade medhållande och fortsatte sedan tyst att studera panelens inre delar. Jag stod en bit ifrån henne och såg på. Efter att ha stigit in och ut ur våra olika verkligheter ett antal gånger hade vi börjat jämföra varandras ritningar och portalbyggen. Samtidigt hade vi gått igenom vad vi båda hade ägnat oss åt under våra liv. Än så länge hade vi inte hittat några skillnader. Allting från det specifikaste minnet till de största livshändelserna var exakt likadant för oss båda. Det var en märklig och fascinerande känsla att konversera med någon som på alla sätt och vis var densamma som mig samtidigt som hon var en egen, självständigt medvetande individ. Det var ju i och för sig precis vad jag hade väntat mig, men likväl otroligt intressant.
"FL-367-D," sa plötsligt mitt alternativa jag och stängde igen panelluckan.
"Förlåt?"
"Min verklighet," sa hon och pekade på skärmen. "FL-367-D."
Jag gick fram till panelen och tittade på siffrorna ovanför de låsta frekvenskurvorna. Mycket riktigt stod där "FL-367-D" i små, digitala bokstäver. Jag hade varit för fokuserad på kurvorna för att ens se siffrorna när jag hittade frekvensen.
"Vad heter min?" frågade jag nyfiket.
Mitt alternativa jag skakade på huvudet. "Jag vet inte. Jag kollade bara på kurvorna förut. Kom så ser vi efter."
Hon rundade kontrollpanelen och jag följde efter henne genom portalen. Precis som det gjort varje gång kittlade det lite i magen när jag gick in genom öppningen. Trots att miljön såg likadan ut så kändes det på något sätt att jag inte längre var hemma.
Mitt alternativa jag gick fram och tittade på sin egen panelskärm. "FL-367-C," sa hon och såg upp på mig.
"FL-367-C," upprepade jag långsamt. "Alltså en av de direkt angränsande till din."
"Precis. Det avslöjar väl inte någonting som vi inte redan visste?"
Jag funderade en stund. "Nej, det gör väl inte det. Men det känns ändå rätt bra att veta, eller hur? Det är liksom en del av vår identitet."
Mitt alternativa jag verkade också fundera i några sekunder. "Du har rätt," sa hon sedan och log. "Det visar var vi hör hemma."
*
Två angränsande verkligheter. Jag hade förstått redan innan jag började bygga portalen att om jag någonsin hittade en annan verklighet så skulle den vara belägen alldeles intill min egen. Det var helt enkelt det enda logiska. För det första hade jag nätt och jämnt lyckats alstra tillräckligt mycket ström för att riva upp ett hål i en av de svagare punkterna av verklighetens vävnad. Det skulle krävas oerhörda mängder för att slå igenom tjockare rumtidsväggar, mer än jag skulle kunna anordna i mitt eget laboratorium. Den andra faktorn var frekvensen. Den enda anledningen till att jag hade kunnat hitta just den här var att den var så lik min, och trots det hade den varit näst intill omöjligt att fixera.
"Färgade kläder i tvättmaskinen före vita?" frågade mitt andra jag.
"Japp," svarade jag. "Hallonglass med mamma när du fyllde tolv?"
"Jupp. Ett födelsemärke i nacken?"
Jag kände på leverfläcken under håret. "Mhm."
Vad positioneringen mellan våra verkligheter innebar i praktiken var att våra liv och respektive värld vi levde i var så gott som identiska. Av det oändliga antal verkligheter som existerade i relation till varandra var våra endast två i mängden. Vissa av dessa verkligheter var så fundamentalt olika att det inte skulle gå att tro att de var versioner av samma universum. Men ju närmare varandra två olika verkligheter var positionerade desto likare skulle de vara. I dessa kunde man söka efter skillnader en hel livstid utan att hitta en enda. Det kunde röra sig om den allra minsta, obetydligaste lilla detaljen.
"Ööh..." Mitt andra jag la armarna i kors och trummade med fingrarna mot överarmen. Vi började få slut på idéer. "...Tappade du en bok nedför trappan häromdagen?"
Jag funderade. "Jag tror det... eller jo, det gjorde jag. Nu kommer jag ihåg. Ähm... köper du ekologiska tomater?"
"Om jag får välja, ja... Hur många hårsnoddar har du tappat bort det senaste året?"
"Ingen aning. Har du koll på sådant?"
Hon ryckte på axlarna. "Nej. Inte den minsta."
Jag reste mig upp från skrivbordsstolen och sträckte på mig. "Jag tror vi får ge upp. Om det finns någon skillnad mellan oss så är den så pass liten att vi inte kan fastslå den bara genom att ställa frågor till varandra. Dessutom är det inte ens säkert-"
"Att den finns hos oss. Nej, jag vet. Det kan mycket väl vara så att hypotetiska skillnader mellan våra verkligheter ligger någon helt annanstans. Det är fullt möjligt att vi är hundra procent identiska." Hon såg på mig och log snett. "Lite av en besvikelse, om jag ska vara helt ärlig."
Jag log tillbaka och stoppade ned händerna i fickorna på labbrocken. "Jag tycker likadant."
Ett svagt prassel avbröt mina tankar. Jag famlade runt inuti fickan en stund innan jag fick tag i vad som kändes som väldigt tunnt papper. Jag drog upp handen och fick med mig en liten, hopskrynklad papperslapp. När jag vecklade ut den såg jag att det var ett gammalt kvitto. Det mesta av texten hade suddats bort och det syntes tydliga linjer där pappret hade vikts. Antagligen hade jag glömt kvar det i fickan den senaste gången jag tvättade den här labbrocken.
"Vad är det?" frågade mitt andra jag.
"Ett kvitto, bara. Har du ett likadant?"
I samma ögonblick som mitt andra jag stoppade ned handen i sin egen ficka glömde jag bort alla tankar om kvitton. Jag stod som förstummad med blicken fäst på hennes ansikte medan hon noggrant grävde runt innanför det vita tyget. När hon till slut fick upp sitt tillskrynklade papper märkte hon att jag stirrade på henne. I ett fåtal sekunder såg hon undrande på mig innan hennes kinder plötsligt blossade upp och hon snabbt drog in tungspetsen i munnen igen.
~
Hettan steg i mina kinder och jag ville ingenting hellre än att sjunka genom jorden. Kvittot prasslade inuti min lätt darrande knytnäve och jag ansträngde mig för att inte börja andas för fort. Helvete. Det hade hänt av sig själv, precis som det alltid gjorde. Som vanligt hade jag glömt bort att hålla koll och så hade allting hänt utan att jag hade kunnat hjälpa det. Tungan hade satt sig mellan mina tänder och när jag väl kom på det var det för sent att stoppa rodnaden. Vad som gjorde den här gången värre än på länge var att någon stod och stirrade på mig.
"Vad var det där?" frågade mitt alternativa jag.
Jag försökte skamset att undvika hennes blick och knep igen munnen.
"Det där du gjorde med tungan," fortsatte hon med allt ivriga röst. "Du hade den mellan tänderna medan du letade i din ficka! Gör du så ofta?"
Jag koncentrerade mig på väggen bakom henne och försökte motstå frestelsen att springa tillbaka till min egen verklighet och stänga portalen bakom mig.
"Är det någonting du gör undermedvetet när du koncentrerar dig? Som en reflex?"
Jag bet ihop och nickade långsamt. Jag kunde känna hur mina ögon började bli fuktiga.
"Då är ju det skillnaden! Jag tror inte att jag någonsin har gjort så!"
Såklart. Såklart var det det som var skillnaden. Av alla betydelselösa småsaker som det kunde ha varit så var det såklart det här. Samtidigt som den första tåren gled nedför min kind slutade jag att försöka kämpa emot.
"Vilken intressant liten detalj," sa mitt alternativa jag med en fundersam, avlägsen blick. "Är det någonting du har gjort länge, eller... är det..."
Hon kom av sig när hon hörde snyftningarna som högre och högre ljöd genom rummet. Jag stod framför henne och grät obehärskat medan hon förvirrat såg på. Min kropp skakade i takt med mina hulkningar och min ärm blev allt kladdigare ju mer jag försökte torka bort snoret som rann från min näsa.
"Vad... vad är det som..." stammade mitt alternativa jag osäkert. "Förlåt, var det någonting jag...? Jag menade inte att..."
Hon tog tvekande ett steg närmare mig men blev sedan stående med ett ängsligt uttryck i ansiktet. "Jag vet inte vad... vad jag sa, eller vad jag gjorde... men snälla, du måste tro mig när jag säger att det inte var meningen och att jag är så ledsen... vad det än är så är jag så otroligt ledsen! Förlåt mig!"
Jag försökte lugna ned mina andetag och skakade på huvudet. "Det är..." sa jag mellan mina okontrollerade snyftningar. "Det är ingenting, e... egentligen... det är så himla löjligt alltihop..."
"Inte om... inte om det får dig att känna så här. Och jag kommer inte att döma dig, jag är ju... jag är ju du, så jag kommer ju förstå vad det än är det handlar om..."
Jag drog in snor genom näsan. "Faktumet att du är jag gör kanske snarare att du dömer mig hårdast av alla."
"Varför då? Berätta för mig."
Jag tvekade ett ögonblick och såg på personen framför mig. Det var trots allt en annan version av mig själv. Om det fanns någon som skulle förstå... om det fanns någon som jag någonsin skulle vara bekväm med att berätta det här för... så var det kanske ändå hon.
"Det..." började jag trevande och såg ned i golvet. "Det är som sagt väldigt löjligt, egentligen... Jag har stuckit ut tungan mellan tänderna så länge jag kan minnas. När jag koncentrerar mig, när jag är nervös... Det liksom bara händer. Och jag har fått det påpekat för mig hela mitt liv. Mamma och pappa la alltid små, vad de tyckte var harmlösa, kommentarer om det och i skolan blev jag konstant retad. Det var inte det enda som jag blev mobbad för men det var där allt började. Därefter blev det bara värre och värre med åren och efter ett tag-
"Efter ett tag började du klandra dig själv."
Jag kom av mig och lyfte på huvudet. Mitt alternativa jag höll handen framför munnen med ett förfärat, näst intill skräckslaget ansiktsuttryck.
"Ja..." fortsatte jag. "Så ju längre tiden gick, desto mer och mer hatade jag allt om mig själv..."
"...och ju mer du hatade dig själv desto hårdare blev de ord du sa till dig själv i dina tankar..."
"...och allt eftersom de tankarna blev vanligare och vanligare så internaliserades självhatet mer och mer i min personlighet. Nu för tiden känns det ofta som..."
"...som om det finns en röst i bakhuvudet som alltid är beredd att klandra dig och påpeka dina brister."
Nu var det min tur att stirra på mitt alternativa jag. "...Precis så."
Mitt alternativa jag tryckte handen hårdare mot munnen. "Förlåt," viskade hon med tårade ögon. "Förlåt mig."
*
Hur kunde jag ha varit en sådan idiot? Jag borde ha förstått direkt vad situationen med tungan innebar för mitt andra jag. Istället hade jag babblat på och försatt henne i en situation som jag själv aldrig någonsin skulle vilja bli satt i.
"Så vi har alltså upplevt exakt samma saker, fast utifrån olika ovanor?"
Vi satt mitt emot varandra vid foten av portalen. Ljusskenet från elektriciteten och de ännu fungerande lamporna lyste stillsamt upp våra ansikten. Efter att vi båda hade sansat oss en aning hade jag berättat för mitt andra jag varför jag kunde fylla i hennes berättelse om sitt självförakt och sin inre dialog. Precis som allt vi redan hade gått igenom om våra liv stämde våra erfarenheter och känslor överens perfekt, förutom skillnaden att hennes ovana var att bita sig i tungan medan min var att bita mig i läppen.
"Det verkar ju så," sa jag och betraktade henne. "Och visst är det logiskt? Vi förväntade oss att skillnaden skulle vara relativt liten och obetydlig, så det verkar vettigt att det rör sig om två annorlunda faktorer som ändå ger likadana utfall."
Mitt andra jag stirrade ut i luften en stund. "Ingen av oss föreslog någonting som hade kunnat leda till ett samtal om vår psykiska hälsa förut, eller hur?"
"Nej," sa jag och skrapade slött bort lite smuts från undersidan av min ena nagel. "Jag tror att vi har lyckats bli så pass bra på att dölja alla sådana tankar att ingen av oss ens tänkte på att ta upp det med den andra."
"Även om vi rent logiskt borde ha förstått att den andra med största sannolikhet delade våra egna erfarenheter." Mitt andra jag sneglade på mig och log trött. "Ibland är vi rätt så korkade, eller hur?"
Jag återgäldade hennes leende. "Ganska ofta, faktiskt."
Vi såg på varandra under några sekunders tystnad. Det syntes på mitt andra jag att hon tänkte och jag gissade att hon funderade på samma sak som jag.
"Så..." sa jag till sist och bröt tystnaden. "Vill du... prata om det?"
Hon gav ifrån sig en djup suck. "Jag vet faktiskt inte. Vill du?"
Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte heller. Men det här är första gången båda av oss har träffat någon som vi kan vara säkra på förstår våra känslor. Det vore kanske en bortkastad möjlighet att inte ta tillfället i akt?"
"Vad har vi å andra sidan att säga till varandra? Vi tycker och tänker exakt likadant om allt vi kan ta upp. Det känns som om det bara kommer att bli en stor, deprimerande ekokammare av alltihop."
"Sant. Samtidigt kanske det underlättar lite att få höra våra egna problem komma från någon annans mun. Det kanske lindrar känslan av att vara helt ensam."
"Jo." Mitt andra jag lutade sig bakåt och satte händerna i golvet. "Jag håller med."
Tystnaden la sig på nytt över rummet. Jag stödde armbågarna mot benen och vilade hakan mot mina handflator. Mitt andra jag lyfte ena handen för att klia sig på näsan och lutade sig sedan bakåt igen.
"Vad tänker du egentligen om din ovana?" sa hon efter en stund. "Jag menar, om du tänker på det rationellt, är den verkligen så farlig då?"
"Inte 'farlig', nej. Det är väl ingen som far illa av att jag biter mig i läppen då och då. Men eftersom jag aldrig fått annat än skit för den så tycker man ju att jag borde ha lärt mig att låta bli vid det här laget. Den har ju aldrig varit till nytta heller, liksom."
"Mm. Tror du att det hade varit annorlunda om vi inte hade fått dem påpekade för oss hela tiden när vi var yngre? Hade vi börjat tycka illa om dem på egen hand ändå eller berodde det bara på vad vi blev utsatta för?"
"Vem vet? Någonstans där ute finns en verklighet vars version av oss aldrig blev mobbad för sådant som hon inte kunde kontrollera. Såvida vi inte hittar henne känns det rätt meningslöst att spekulera i hur saker och ting kunde ha varit. Det måste väl nästan vara så att det berodde på allt som kom utifrån. Jag har svårt att tänka mig att det är uteslutande internt men å andra sidan känns det som om jag aldrig har tagit emot hårdare ord från någon annan än mig själv. Vi kanske bara är så här självhatiska rent naurligt."
Jag flyttade händerna från hakan och såg ned på dem. En stund följde jag linjerna i mina handflator innan jag slöt ögonen.
"Jag hatar det här," viskade jag lågt.
"Vadå?"
"Det här. Allt det här." Jag öppnade ögonen och knöt händerna. "Jag hatar att känna mig så hjälplös hela tiden. Jag hatar att jag blir utmattad av mitt eget sällskap. Jag hatar att min sista tanke innan jag somnar på kvällen är huruvida jag kommer att orka gå upp nästa morgon eller inte. Jag hatar att det bara blir mer och mer ansträngande att fortsätta existera för varje dag som går. Jag hatar att det bara är projekt som portalen som får mig att fortsätta kämpa snarare än en faktisk livsvilja. Jag hatar att det som hände i det förflutna fortfarande har en så stark inverkan på mitt nuvarande liv. Jag hatar att jag inte är tillräckligt stark för att kunna skaka av mig det här och samtidigt hatar jag att det är så jag tänker! Jag hatar mig själv och jag hatar att hata mig själv! Jag hatar allt det här!"
Min röst sprack vid den sista meningen och jag lutade pannan mot min fortfarande knutna händer. Tårarna droppade från min nästipp ned i mitt knä och jag lät dem rinna. Ett frustrerat, desperat vrål lämnade min kropp tillsammans med åratal av undertryckta känslor och instängda tankar. De rev och slet i min hals och försvann sedan lika plötsligt som de hade uppkommit.
Ett tag var det tyst sånär som på mina hackiga snyftningar. Till sist hörde jag hur mitt andra jag rörde på sig där hon satt.
"...Hatar du mig?"
Jag såg upp och torkade mig om näsan. "Va?"
"Jag hatar mig själv precis lika mycket som du, men... om du verkligen hatar dig själv, hatar du i så fall inte mig då också?"
"N... nej, jag... Varför skulle jag hata dig?"
"Tänk efter. Om du hatar dig själv för den du är, för din personlighet och för att du är svag, så borde du väl rimligtvis hata mig också eftersom vi har samma personlighet?"
Hennes röst darrade lätt medan hon pratade och jag blev plötsligt rädd att hon återigen skulle börja gråta på grund av mig.
"Det är klart att jag inte gör," hasplade jag ur mig. "Jag... Vi har ju nyss träffats, så jag känner ju inte dig!"
"Gör du inte? Du känner mig precis lika väl som du känner dig själv. Allt som du hatar inuti dig själv finns inuti mig också. Vi är samma person. Hatar du en av oss så borde du hata den andra."
"Men det... Jag kan ju inte säga att jag hatar dig så där bara. Det vore ju..." Jag letade efter rätt ord. "...taskigt."
Mitt andra jag såg på mig med glansiga ögon och drog svagt på ena mungipan. "Är det i så fall inte lika taskigt att säga det om sig själv?"
Det var som om en kortslutning helt slog ut min hjärna. Jag öppnade munnen utan att säga någonting. Jag mötte mitt andra jags blick utan att uppfatta vad jag såg. Under några korta ögonblick bearbetade jag vad jag nyss hade hört. När allt sedan gick upp för mig kände jag hur det bubblade inuti mig. Mina axlar började skaka och luften lämnade ryckigt mina lungor. Tårarna började återigen rinna samtidigt som skrattet forsade fram. På samma sätt som jag alldeles nyss hade skrikit ut mina känslor var det någonting mer som flöt ur mig än bara skratt. Exakt vad som lossnade och svävade iväg kunde jag inte säga men vad det än var så kändes det oerhört befriande.
Mitt andra jag betraktade mig tyst en stund innan tårarna började rinna även utmed hennes kinder. Sedan skrynklades hennes ansikte ihop och hon började också att skratta.
Till sist var jag den första som lugnade ned sig tillräckligt mycket för att prata igen. "Är det verkligen så enkelt?" frågade jag och gned mina fuktiga ögon. "Ska man inte hata sig själv därför att det inte vore schysst mot sina eventuella motsvarigheter från andra verkligheter?"
Mitt andra jag flinade. "Väldigt enkelt. Allt vi behövde göra för att lista ut det var att bekräfta teorin om multiversum."
Jag skrattade till igen och hon log. "Dessutom," fortsatte hon, "är det nog ingen som förväntar sig att det ska vara enkelt att sluta hata sig själv. Men om vi väljer att tro att en verklighet där vi lär oss att älska oss själva är möjlig, så..."
Jag nickade. "...Så är det här kanske en början."
~
Energin sprakade svagt runtom oss. Vi stod i vår egen verklighet på varsin sida av portalen, precis som vi hade gjort när vi först träffade varandra. Vid det här laget hade vi helt tappat bort tiden och hade ingen aning om hur många timmar vi egentligen hade suttit ned och samtalat med varandra.
"Det här blev lite mer personligt än vetenskapligt i slutändan," sa mitt alternativa jag och betraktade trött portalen. "Jag tror inte att jag kommer skriva ned så mycket av det som har hänt idag."
Jag hummade kort. "Vi får se till att det blir lite mer ordentligt fältarbete nästa gång vi ses. Nu har vi ju varandras frekvenser låsta i databasen."
"Jag tror dock att vi får förbättra våra stabiliseringsmekanismer till nästa gång."
"Och antagligen komma på ett smidigare sätt att konservera energi så att vi slipper stänga ned portalerna så snart igen."
Vi gav varandra varsitt leende. Precis som förut uppstod en tystnad men den här gången kände ingen av oss att vi var tvungna att säga någonting. Jag mötte mitt alternativa jags blick. På bara några timmar hade jag lärt mig mer om både henne och mig själv än jag hade trott var möjligt.
Vi tog steget framåt och omfamnade varandra utan ett ord. Hon tryckte sig intill mig och jag slöt ögonen. I en minut höll vi om varandra innan vi lossade våra grepp och backade ett steg var. En till stund bara stod vi och log mot varandra.
"Ta hand om dig," sa jag till slut.
Hon nickade. "Du också."
Vi vände oss om och gick bort till våra kontrollpaneler. Jag la handen över den röda knappen och såg en sista gång in genom portalen. Mitt alternativa jag stod precis som jag med handen på sin knapp. Hon höjde sin andra hand och vinkade lätt åt mig.
"Vi ses," sa hon.
Jag vinkade tillbaka. "Vi ses."
Vi tryckte ned knapparna exakt samtidigt. Elledningarna surrade till och elektriciteten lossnade från elektroderna. Utan en förankning som höll det öppet började hålet sakta att krympa. Dess ytterkanter drog ihop sig och lämnade ingenting mer än luft där det nyss hade funnits en öppning. Jag höll ögonkontakten med mitt alternativa jag ända tills portalen stängdes helt och elektriciteten knastrande löstes upp och försvann. Jag var nu ensam i ett dunkelt laboratorium med ett fåtal lampor och skärmen på kontrollpanelen som enda ljus. Jag tittade ned och läste tecknen på skärmen. FL-367-D.
"Du vet, det kan vara så att hon bara spelade med. Det är fullt möjligt att hon egentligen inte alls tyckte om dig."
"Nej," sa jag halvhögt och blundade. "Hon älskade mig."
"Hur kan du veta det?"
Jag öppnade ögonen och log brett för mig själv. "Därför att jag älskar henne."