Solen lyser upp den trötta staden
Speglas i de ogenomskinliga fönsterna
Rakt in i mina mörka ögon
Där det skapar tysta världar av plast och stål
Råttorna sliter halsar för att komma i mål
Skjuter verkligheten full med hål
Jag sitter lite vid sidan om
Tittar ner i den smutsiga ån
Som är fylld av kroppsdelar
Från dem som ständigt felar
Medan makromaskinen fortsätter mala
Göra om vackra personer till normala
Så att de kan anpassas till det banala
Sitta bredvid kungen och se fina ut på en gala
Men jag vill inte sitta här, predika och förklara
Låtsas att jag vet hur man fångar insikterna hala
Vad jag vet är att jag har envetet försökt slåss,
Stå upp mot det som är fel och förlorat förstås
Jag vet hur mycket det kostar, mitt liv har dykt
Kvar finns långsam assimilering och snabb flykt
Jag vill inte någotdera, så jag tänker fortsätta
Spana på solstrålar och sagor om ljuset berätta