Allt bara rinner iväg. Tiden stannar aldrig, den fortsätter bara ticka och ticka även fast det känns som världen står still...

Jag kommer nästan ihåg allt som hände den där regniga, varma och mörka September kvällen för några månader sedan. Det är nästan så jag fortfarande kan känna doften av blod, asfalt och rök som om jag vore där, igen. Det skrämmer mig, alla de där bilderna som kommer upp i mitt huvud om nätterna och som aldrig försvinner. Det är som att kolla på en film där bilderna bara rullas upp en efter en och du kan inget annat göra än att fortsätta kolla. Du ser dina vänner, du ser smärtan i deras ögon samtidigt som deras liv sakta rinner ut och den person du en gång kände finns inte längre där. Hur mycket din hesa rösta än skriker kommer du aldrig få något svar medan elden omfamnar en och tar bort allt som man är och allt som man en gång var. Men jag måste nog ta allt från början. Jag ska försöka minnas allt som hände den där kvällen och dagen även fast mitt minne vill radera allt.

September, första riktiga höstmånaden enligt mig där löven allt mer börja falla till marken för att bli till jord. Årstiden då mina kompisar fick för sig att vi skulle campa i den där skogen. Skogen som ingen egentligen vågade besöka, inte ens om dagarna då solen nästan aldrig kan tränga sig igenom trädens kronor och där fåglarna nästan aldrig kvittrar.

Jag måste nog kanske nämna att denna skog var känd i området över alla dess skrämmande spökhistorier som berättas av både äldre som yngre. För några år sedan inträffade en olycka i just denna skog där ett helt scout läger med barn försvann och sedan hittades döda 2km från deras camping ställe. Fortfarande är fallet olöst och det ryktas fortfarande om en övernaturlig varelse som inte tillåter besökare att stanna under nätterna. Jag tror såklart inte på spöken och ännu mindre på dessa historier men att vi skulle dit var inte något jag hade föreslagit av alla Sveriges ställen.

Jag minns våran rödfärgade Jeep som var fylld med allt vi skulle behöva till resan lämna parkeringsplatsen den där tidiga Söndags morgonen. Vems idé detta var om att vi fem skulle åka vet jag inte, men det fanns ingen tvekan om att vi inte skulle. Vi gillade väll sånt här? Att äventyra på ställen som på ett eller annat sätt är kända för sina kusliga och hemska historier. Vi var fem helt vanliga ungdomliga killar som hellre gillade att vandra i hemsökta skogar än att spela tv spel.

Jag kan fortfarande höra bromsljuden som bilen gav ifrån sig när vi sladdade in på skogsparkeringen. Vi hade det riktigt trevligt kommer jag ihåg, vi skrattade och skämtade om allt som hade sagts om denna skog och dens rykte i trakten. Vi tog vår packning och började gå en bit in i skogen där det fanns en fin liten sjö som tidigare hade varit ett populärt badställe tills scoutbarnen hade försvunnit. Nu var allt öde i denna skog, verken joggare, badare eller fågelskådare syntes till men, det var rätt skönt det oxå. Då fick vi packa upp allt ifred och bara njuta av skogen och dennes skönhet.

Jag minns inte riktigt vad vi gjorde innan mörkret började komma fram och solen sjunk ner vid horisonten över vattnet. Men det var varmt, så varmt att vi behövde sitta flera meter från camping elden när middagen skulle lagas. Hamburgare med bröd, troligtvis en av de vanligaste camping rätterna. Vi bara satt där, det var som att skogen tog bort våra glad skratt som vi kom med och började sätta dess historier i våra huvuden. Det var inte bara jag som kände det, jag kunde se det i mina kompisars ansikten medan lågorna lyste upp dem. Vi skulle ha åkt, packat allting och bara åkt därifrån men ingen av oss vågade erkänna att skogens förflutna började krypa in ens huvud.

Resten börjar bli suddigt, den del som jag så mer än gärna bara vill glömma och aldrig minnas mer. Ljuden, ljuden vi trodde skogens djur skapade. Allt skrapande, brakande, ylande och tassande. Vi visste inte att den, ja att den hade sina ögon just på oss och säkert hade haft sen vi kommit till denna skog. Vi lyssnade inte, vi valde att sluta ut alla skogens läten och bryta isen med lite små prat men som nog inte varade i mer än 5 minuter innan vi satt där tysta igen och försökte stänga ut alla tankar och ljud.

Jag kan fortfarande känna doften av rök från elden och smaken av grillade marshmallows. Men jag har även kvar känslan av att vara iakttagen, att någon tittar på en från en lång distans men ändå har sina ögon i ens nacke som får håret att resa sig längst hela ryggen.

Adam som var yngst ställde sig helt plötsligt upp, sa att han inte längre orkade vara vaken och skulle gå till sängs men hans ögon visade något annat. Det såg ut som han hade druckit fem koppar kaffe och samtidigt sett världens läskigaste skräckfilm och bara ville fly. Vi svarade med ett retsamt godnatt och akta så inte myrorna bitter dig men våra röster kunde inte gömma hur rädda vi egentligen var. Vi har varit i många hemsökta skogar men ingen som denna, ingen så mörk, varm och instängd. Vi gick alla till våra tält och somnade och Sam som var sist släkte elden och såg dess rök stiga mot himlen och försvinna i mörkret. Jag vet inte tiden, jag kommer bara ihåg mörkret men det kunde lika gärna ha varit sen kväll som mitt på natten.

Ljuden, de kom tillbaka. Vi hade inte kunnat sovit länge fören vi alla mötes av varandras blickar ur våra tält medan de tassande och skrapande ljuden kom allt närmre och närmre och känslan av att vi var iakttagna blev allt starkare och starkare. Vi började packa ihop, vi kunde inte stanna, denna plats hade nått våran gräns och vi skulle hem. Vi skulle glömma allt det här och bara dra utan att prata om denna kväll igen, skogen som lyckades ta sig in i våra huvuden. Men vi var vilse. Stigen som en gång hade funnits där var inte längre kvar och träden, de var inte samma träd och sjön såg mörkare ut. Hade skogen förändrats eller var det vi som hade flyttat oss?

Rest är en enda dimma men jag känner fortfarande paniken över att inte veta vart vi var eller vad som var efter oss. Doften av skog som man brukar känna efter det regnat. Men kommer nog aldrig glömma mina kompisars ansikten. Alldeles vita, svettiga och de såg nog minst ut som 30 år äldre än vad de egentligen var men rädslan var värst. Som om det som hade koll på varje steg vi tog hade tagit bort allt från dem och bara lämnat kvar känslan av fruktan.

Vi vandrade, vi visste inte vart vi var påväg eller vart vi skulle hamna men vi behövda komma härifrån när vi började höra den där rösten och skratten ekandes genom skogen. Rösten var mörk och enformig och lät nästan som någon höll på och dö därute, väntandes på att vi skulle falla offer för dess trick. Vi fortsatte bara längre och längre in utan att veta vart vi skulle, vi ville bara bort.

Parkeringen och jeepen stod helt plötsligt där framför oss bara några meter bort. Vi sprang så fort vi kunde och känslan av fruktan och skräck började sakta rinna av och försvinna till hopp och längtan tills DEN kom fram. Långa ben, förvridet ansikte som saknade allt utom ett stort hål till mun och ögon som var alldeles vita och matta. Armarna nåde nästan till marken med klor istället för fingrar och alldeles svart och dess skrik fick en att tappa allt som man nyss hade känt och känslan av rädsla och skräck kom åter tillbaka.

Jag minns inte delarna av hur jag hamnade bredvid bilens ena sida i nöd på luft medan mina kompisar låg utspridda runt skogsparkeringen oförmögna till att röra sig. Skogen försvann bakom eldens rök varav lågorna slog runt oss men stannade vid skogskanten som om dess kraft höll den borta. Jag skrek, jag skrek deras namn medan den själlösa varelsen tog det sista liv de hade kvar i sina kroppar innan jag föll till marken och tappade allt. Jag kunde inte röra mig och min mun var torr som sand och det enda jag kunde känna var doften av rök, asfalt och järn.

Jag vaknade i en mjuk säng på ett sjukhus i stan och efter lite sökning så stod det att det inte fanns några tecken på verken eld eller någon mystisk varelse utan ett fall om en seriemördare som aldrig kommer hittas i den så kallade hemsökta skogen.